Down and out in LA - del ett
Hösten 1992 var jag tjugotre år och bodde i en lägenhet på Öresundsgatan i Landskrona. Jag hade varit sambo och gjort vapenfri tjänst i Rosengård i Malmö, först inom hemtjänsten och sen som någon sorts sekreterare till mitt befäl, en sextioårig kvinna som hette Iris. Jag hade suttit en månad i fängelse för rattfylleri. Jag skrev historier, illustrerade ibland. Skrev dikter. Men framför allt spelade jag i band. Jag hade en portastudio och satt i replokalen och spelade in. Jag var ingen vidare musiker, halvdassig sångare. Men jag skrev låtar och tyckte om att repa, tyckte om att sitta själv och dricka folköl och spela in i min ensamhet. I den stora skolan mitt i Landskrona där replokalerna fanns.
Men hösten -92. Min flickvän flyttade till en folkhögskola och jag sålde portastudion, Henke och jag åkte till Köpenhamn dan efter hon gjorde slut, hon ville vara fri och bara måla. Mitt band skulle spela på pizzerian i Teckomatorp på kvällen, men Henke och jag åkte ändå till Köpenhamn på förmiddagen. När jag kom till replokalen var jag jävligt full. Det slutade med att jag bad publiken fara åt helvete, avbröt spelningen efter första setet, fick halva gaget. Sen fick jag kicken från bandet.
Några kvällar senare satt jag på Akropolis och var oerhört ledsen, skrev rakt från hjärtat i min svarta anteckningsbok, rakt ur hjärtat till min förra flickvän. Det var första gången jag blottade allt, tårar i ölen på Akropolis. Hela den hösten och vintern skrev jag på en roman, skrev klart i mars med fönstret öppet och Leonard Cohen på repeat. Så var det verkligen, men folköl istället för rödtjut. Jag skickade iväg romanen till fem förlag och undrade vilket som skulle komma först, jag trodde verkligen på det. Drömde om intervjuer och berömmelse. Det blev fem kortfattade refuseringar, jag fortsatte skicka.
Någon gång under den här tiden fick jag reda på att det fanns en skrivarlinje på Fridhems Folkhögskola i Svalöv, tre mil utanför Landskrona. Dit sökte jag. Helt fantastikst, att få plugga så. Folkhögskolor fanns inte i min familj, bara universitet och högskolor, eller jobb. Jag hade några misslyckade försök i Lund och Jönköping bakom mej, ganska många kortvariga jobb inom vården och lager och städbranschen.
Fortsättning följer ...
3 comments:
Hej du Jonas. Först av allt, jag blev oerhört glad när jag hörde att du klarat att sluta dricka. Jag läste din bok på W&W, tyckte mycket om avsnitten som handlade om "kampen mot alkoholen" (jag gillar inte att låta som en kvällstidningsrubrik), det var lika osmickrande beskrivet som om självaste Bukowski legat bakom. Alltså: lycka till: En dag i taget och allt det där. Det fixar du, envise skåning.
Angående din blogg gillade jag ditt bittra inlägg till recensionen av Landskronaboken. Länge hade jag en egen blogg som dock kraschade när mitt privatliv kraschade. Nu, inspirerad av titti, har jag återupptagit bloggandet. Det blir sådär. Mitt kreativa skrivande har avlivats av en pågående avhandling i rättsmedicin och jag undviker mitt privatliv. Ja, jävlar.
Ser fram emot del 2 av down and out in LA. Hoppas Mange Tack får en framträdande roll.
Mange Tack!
Hej Anna. Jag hade lite bråttom sist. Alkohol: Det har gått fyra och ett halvt år. Förutom de första månaderna som var ett helvete, så har jag under tiden druckit lättöl, fortsatt gå på krogen även om jag går hem tidigare. Det tar ett tag att lära sej gå igång på lättöl, men när man väl lärt sej är det en fröjd. Betydligt bättre morgnar. Dessutom har jag inget val.
Mange Tak (jag tror det stavas så) har inte haft så stort inflytande på mitt liv, så han kommer väl inte att figurera särskilt när jag fortsätter skriva Down and out ...
Men, på allmän begäran: Mange är en storväxt lite sne människa som börjar närma sej fyrtio nu. Han är snäll och har en viss melodikänsla. Han är udda, har ett speciellt utseende och ett lite gåpåigt sätt, han pratar ganska forcerat och kan spotta om man kommer för nära. Han jobbar inom hemtjänsten, han säljer också saker av plast på marknader runt om i Skåne, SAMT är trubadur. Han var faktiskt med på ett hörn i det där bandet som jag fick kicken från, först som gitarrist och deltidssångare, men då taktsinnet inte funkade, fick han spela tamburin, vilket heller inte funkade så bra. Det var ett band med bottenskrapet av Landskronas musiker, kan man nog säga. Och jag fick kicken.
Förra sommaren när jag med fru och dotter bodde ett år i Landskrona tog vi med några vänner till Seglarpaviljongen som ligger alldeles nere vid vattnet, Mange hade releasefest för sin egenutgivna debut-EP Mange är bäst. Det var en sällsam upplevelse med egna sånger och covers av bl a Hasse Kvinnaböske och Björn Afzelius. Våra vänner från det snobbiga Helsingborg var alldeles förstummade av publiktjusaren Mange Tak. Det handlar inte om att älska eller hata. Det handlar om att ha ett leende på läpparna och inte tro att man kan göra något annat än att koncentrerat lyssna när man besöker en Mange Tak-konsert. Bäst i små doser, om du frågar mej.
Nu ska jag se på engelsk deckare.
Post a Comment