När jag debuterade 1998 på ett litet förlag fattade jag inte varför nästan ingen skrek efter mej, önskade mej i teveprogram och på löpsedlar. Alla historier jag kunde berätta, tänkte jag. All begåvning jag ägde, varför såg ingen den. Idioter! Nåja, vid trettiosex års ålder och med fem utgivna romaner på mitt samvete blev jag i år inbjuden till Sydsvenskan nöjesbilagas (Dygnet Runt)årliga storfotografering av människor som under det gågna året betytt någor för Malmös Kultur- och nöjesliv. Äntligen! Men nu bryr jag mej inte så mycket längre. Dessutom är det min gamla klasskamrat från Landskrona (Mattias Oscarsson) som är redaktör. Men givetvis gick jag dit, cyklade, något mediakåt är man ju. The Ark var ju där. Numera tycker jag att det är jobbigt med uppmärksamhet, men jag vill ha den, tycker att jag borde få mer än jag får dessutom. Men helst vill jag att det ska skrivas fint om mej i tidningarna, så att jag kan sitta hemma och läsa i lugn och ro. Jag vill att det ska skrivas om mej i Stockholm och Gävle och Göteborg och Sundsvall. Så att jag slipper rodna inför dagisfröknarna när dom vill ha en bok signerad. Ska jag visa mej så vill jag vara på en scen och få stålar.
Efter fotograferingen gick jag och den fine författaren Andrzej Tichy på krogen Möllan, han drack tjeckisk öl och jag drack lättöl. Och vi rökte i kylan. Det var mycket trevligt. Estradpoeterna Niklas Åkesson, Marie Pettersson och Per Alvsten dök också upp. Sen cyklade jag hem och somnade till The Boss när han var ung, så levande han var, så frustande och proffsig samtidigt. Därför fick han uppmärksamhet. Jag i den åldern var levande, frustande, möjligen begåvad, men inte proffsig. Förutom vad det gällde att supa ner mej.