En alldeles egen dag i skånska november.

Det började redan igår. En alldeles egen tågresa med gott om plats, resan till Landskrona hade gärna fått ta lite längre tid ibland. Egen plats på tåget, eftermiddag, några lättöl och en bok. "Kommer strax" stod det på dörren till Pressbyrån, det har jag aldrig varit med om tidigare, Pressbyrån (den lilla) på centralstationen i Sveriges tredje största stad. Det finns hopp för mänskligheten. Och jag fick läsa bok (Södertypen, underbar, nu var det facksnack igen, dom var givetvis rädda för datorerna i början på åttiotalet, typograferna, grafikerna) istället för Kvällan eller Aftonbladet.
"Ingen är gladare, än en aftonbladare!"
"Teknisk utveckling - inte mänsklig avveckling!"
"Tillägnas de 100-årsjubilerande svenska typograferna."
Står det på försättsbladet i Bernt Rosengrens bok. Ett kapitel heter, Vårt vapen heter, Solidaritet. Det är fint, roligt, allvarligt och en smula naivt rörande.

Jag kom till LA och tog mej till kolonistugan och det var höst där också. Och jag längtade efter att elementen skulle varit på, att jag skulle kunna sitta ett slag, känna det lugnet. Men så var det inte, lite småfixande bara och sen vidare till Akropolis där jag och Windy såg på fotboll med varsin 32-radare, ingen utdelning. Men småbarnsfarsetrevligt.
Och innan, på väg till Akropolis såg jag min pappa slinka in genom dörren till det som var hans tandläkarpraktik i trettiofem år, den han hyr in sej på en dag i veckan nu. Han är sextiosex år och tycker om att jobba. Han jobbar på tre olika ställen nuförtiden.

Så blev det idag, och jag är ju farsa nu, börjar fatta det. Jag vaknade sist och Elsa sa grattis när jag kom ut från sovrummet, jag kopplade inte, tänkte att jag kanske hade namnsdag. Och hon fattade ju inte heller. Men vi kom på det sen, att det var pappas egen dag.
Så vi drog till Bullen. Min pappa (min mamma är i Spanien med min lillasyster) kom också till Bullen. Han åt först sill och sen stekt fläsk med löksås och drömde om dagarna när dom var fem i en trea på Suellsgatan, när dom flyttat dit, till den fina lägenheten, och farmor lagade sån mat. Han gillar Bullen, han tycker att det är som Danmark.
Johanna åt gås, och mera gås. Jag åt viltwallenbergare och Elsa åt alltihopa och glass.
Såhär brukar jag inte skriva i min blogg, rakt upp och ner vad som har hänt. Idag gjorde jag det bara för att få dra in två citat. Jag kan bli trött på Landskrona. Jag kan bli trött på Malmö. Jag kan bli trött på Sverige. På människorna som vägrar sätta saker och ting i ett större perspektiv.

Kommentar på Jakobs blogg, childejakob.blogg.se. (Hoppas att det är okej att plocka på det viset, Jakob)

"För övrigt anser jag att folkpartiet är de värsta moralisterna i modern svensk politik om man räknar bort extrempartierna. Jan Björklund som skolminister, hu! Som på fullt allvar hävdar att svenska skolor är värst vandaliserade i hela världen, och att vi har de största problemen - i världen!-med ordning och reda i skolan.... Känn på den! Hur ser det ut i Paris ghettoförorter, slumskolor i brittiska industriregionen, amerikanska skolor där man har metalldetektorer för att hindra elever att ta in vapen på skolorna, skolorna i Rio de Janeiros favelas där merparten av tonåringarna är kriminella? etcetera etcetera. Någon borde ta ut minister Björkund på en liten bildningsresa för att få perspektiv."

Utdrag ur Med kallt blod, utspelar sej i skarven 30-40-tal, i San Francisco, killen är inte ens tonåring.

"Som en gång när vi smög oss på en gammal dam, verkligt gammal, och Tommy högg tag i väskan, men hon ville inte släppa den, hon var som en tiger. Ju mer han drog åt ena hållet, desto kraftigare drog hon åt det andra. Så fick hon syn på mig och sa: 'Hjälp mig! Hjälp mig!' och jag sa: 'I helsike damen, jag hjälper honom!' - och gav henne en ordentlig snyting. Så hon stöp omkull på trottoaren. Nitti cent var allt vi kom över - jag minns det precis. Vi gick på kinarestaurang och åt så vi knappt kunde stå."

Inget är nytt. Allt har hänt förut. Världen är stor, och liknar sej själv.