Wednesday, November 08, 2006

The early years.

Vi var nyinflyttade i huset som fortfarande ligger väldigt nära havet, femtio meter kanske. Men det var närmre då, i mitten av sjuttiotalet, det var innan man förstärkte strandlinjen med stenar och så småningom byggde en cykelbana.
Det var vildare då, vårt hus och fem till var nybyggda, men annars var det bara stora villor med stora trädgårdar som parker, med dungar att gömma sej i. Och man kunde gå på riktig upptäcktsfärd längs havet, och det var mycket större skillnad mellan låg- och högvatten.
Bara i det stora husets trädgård, det som låg närmast har man idag byggt fyra villor med egna trädgårdar, varje villa värd sådär 3,5-4,5 miljoner. Där jag lekte i min barndom, vid krigsfortet (bunkern i den sk Per-Albin-linjen).

Vi var nyinflyttade och huset var nybyggt och min brorsa hade börjat ettan och jag minns att jag gjorde en slags serier med tuschpennor, stavade cykel med s.

Sen minns jag farfars (tror jag) gamla skrivmaskin som jag skrev några deckarnoveller på i åtta-nioårsåldern, inspirerad av Tvillingdetektiverna, som för övrigt Windy introducerade, Mysteriet med Lejonbrunnen.

Sen blev det sångtexter.

Senaste gången jag framträdde musikaliskt kan ha varit när Johanna och Ditte var kompbandet Kamraterna (fiol och bas) och vi var förband åt Doktor Kosmos på gamla Inkonst. 2001 borde det ha varit.

Jag sitter ibland och vill sjunga och spela låtar, egentligen är det det jag vill. Förresten, nog sjöng jag en bit när jag och L.T. Fisk framträdde i Kulturmanegen 2004, och kanske i Röstånga också, jag minns inte, det spelar ingen roll.

Jag fick ett presentkort för en tredjeplats i NST´s novelltävling också, i slutet av åttiotalet, En kärleksfilm i Hollywood medan färgen försvinner, hette den.

Drömmarna om rocknrollen, drömmarna om skrivandet. Drömmarna om scenerna. Kvällarna ensam i replokalen i den gamla skolan när jag hade köpt en portastudio och försökte förstå den, försökte spela bas på en liten orgel. Att inte kunna spela, men ha så många låtar, ha så mycket som man vill säga. Att inte kunna sjunga särskilt bra.
Det är skönt att bli författare då.

Jag fick en skrivbok av Malin i födelsedagspresent sommaren 1990. Jag började skriva reseskildringar den sommaren, en sorts roadmovie kring ställena jag/vi rörde oss den sommaren. En ung man, nästan en pojke, och ibland fanns den unga kvinnan där, ibland inte. Det var roligt, lite töntigt, illustrerat med naivistiska teckningar (som vi som ritar likadant som vi gjorde i första klass brukar säga).

Sen fortsatte det med deppigare grejor innan, medan och efter jag satt i fängelse i början av -91.
Sen gjorde jag vapenfri tjänst i Malmö, först inom hemtjänsten på Värnhem och sen som nån sorts sekreterare åt Iris (vårt befäl) i det höga huset på Rosengård. Där fick jag använda en dator (hu!) och skrev historier, närmade mej något äkta, men var för lat fortfarande, och ville hellre skriva låtar och sjunga.

Så kom den där höstdagen -92, när jag varit full på spelningen på pizzerian i Teckomatorp, när jag fick kicken både av tjejen och bandet. När jag hamnade vid det där bordet på Akropolis och gjorde som man gör, tog ut mitt blodiga hjärta som fortfarande slog, blandade med ölen, tårarna och lite fyllesvett. Blandade med äkta känslor och skönhet. Blandade med ett språk och en känsla som jag haft länge. Så började en framgångssaga som vi ännu bara sett dom allra första stegen av: Sagan om FÖRFATTAREN Jonas Bergh.

1 comment:

Casanovainte-Jonte said...

Jag glömde en sak. Diktsamlingen Ung Rebell som jag skrev när jag var fjorton-femton och förälskad i Annika som bodde i Limhamn. Det gör hon fortfarande faktisky, vi umgås med familjer några gånger om året, det kan bli en historia en annan dag.
Ung Rebell: Kärleksdikter och dikter om en kille som inte var lika hård i verkligheten.
Hon fick aldrig se den.