Att hålla sina löften
Jag skrev på bloggen nån gång om att jag bara gillade dom tidiga Smurfarna, slutet av sjuttiotalet, ni vet, med Fader Abraham. Och Anders Glenmark.
Hög klar luft. Cykeln och svetten längs ryggen. Vår som vacker höst.
Och jag längtar fortfarande efter att läsa min första Paul Auster-bok. Tror jag.
Och vi snackade European Word Cup igår. Det kommer att bli show på Gamla IP, Hipp, Victoria och Bibblan 7-9/6.
Sex författarlandslag. Sverige, Danmark, Ungern, Italien, Tyskland och England. Tim Adams kommer, han som skrev boken I huvudet på John McEnroe. En mycket bra bok.
Jag skrev om dom tidiga smurfplattorna. Sen fick jag ett mejl från en kvinna som googlat på tidiga smurfskivor och hittat min blogg. Hon hade länge varit på jakt.
Och jag är en snäll människa. Så nu sitter jag och spelar in min lillasysters (tror jag) gamla smurfplatta till en okänd smurfdiggare.
Som det finns tid kvar spelar jag in en uppsmurfad (lp på singelvarv) version av Imperiets Blå himlen blues, hoppas hon gillar den.
En annan gång ska jag berätta om min smurfperiod i livet. Vi var helt blåa. En annan gång.
Jag skrev om tidi... här kommer några bra tidiga Bruce Springsteen:
For you
Sandy
Meeting across the river
Jungleland
Badlands
Candys room
Independence day
Point blanc
Det tar inte slut där. Bossen är nog den som har gjort flest femstjärniga låtar.
Jag tipsar nu alla som någon gång tyckt om, eller tyckt illa om, Ulf Lundell, lyssna på Prärien igen från Nådens/Dådens år (ja, slutet av sjuttiotalet), bättre blir det sällan.
Det är sen lördag eller tidig söndag. Det är något i mej som ropar hej. Det är något i mej som säger: Det är bra dagar, och dom blir bara bättre.
Jag får berätta om den trasiga bilen en annan dag.
Jag önskar frid åt alla som har det jobbigt i sina liv, egna sjukdomar, sjuka föräldrar, sjuka barn, sjuka förhållanden. Sjuka själar själva.
Det finns ett ljus som aldrig brinner ut.
21 comments:
Fint, du kan nog ha rätt om springsteen.
Growin' Up och Used Cars är två andra femmor, om du frågar mig.
Ja, bra låtar. Jag har lyssnat på Liveboxen 75-85 på vinyl i några dagar nu, det är härligt. Det är vackert och sorgligt och lugnt och ösigt. Några långa monologer som man kan gråta till på en bänk i Limhamn eller världen. En sons förhållande till sin far.
Racing in the street, Darkness on the edge of town, Thunder road, Born to run, Backstreets, Walk like a man, Downbound train, No surrender, Bobby Jean, Rosalita.
Och givetvis The river och Hotel California.
Femtonminutersversionen av The River. Den kan nog få vem som helst att gråta, vid rätt tillfälle. Det kan brista när fadern säger "thats good, thats good" eller när låten börjar på riktigt, med munspelet. När som helst.
Just det.
Jag fick den där boxen i julklapp 1985. Och den var lång. Och till slut skulle alla sova. Och jag ville bara lyssna. Jag var sexton år. Jag satt med hörlurar vid vår enda skivspelare.
"Vad gör det om hundra år", sa nån, och det startade mitt livs längsta dödsångest, den varade i många månader. Jag kan leva med den nu, men den har aldrig släppt mej helt.
Men då var det för jävligt. Och jag kunde inte prata om det. Hur hela världen och livet var hopplöst.
Jag tror att det är därför som jag klarat kriser som egentligen borde varit värre, för att jag hade varit så långt nere tiigt.
Mer om det en annan söndag.
http://hd.se/noje/2007/04/23/deras-kaerlektill-landskronablev/
Just det, vad smart ass länkar till är en intervju i HD idag, med mej och Thomas. Enkel att hitta på hd.se, in på nöje bara, eller skriva av den långa länken, eller vad det heter.
Intervjuer blir aldrig riktigt som man tänkt sej, för övrigt. Men det får man ta.
Åh, bossen. Måste tipsa om Sandy från albumet 4th Of July, Asbury Park. En bit som Lundell faktiskt gjort en cover på (Sandra)
Jag hade faktiskt med Sandy på listan, men den är väl värd att tipsas om igen. Och uffes version är en fin svensk variant som utspelar sej i Åre i stället för New Jersey. En annan sorts kärlek också.
Jag är inget proffs på Lundell. Men. Ripp Rapp, hela plattan, är min Lundellfavorit.
Så är det med det.
Riprap, det är engelska, snott från en beatpoet, han som kallas Japhy Ryder i Dharmagänget, har jag för mej. Gary Snyder i verkligheten. En diktsamling av honom har det namnet, från femtiotalet, antar jag, eller sextio.
Riprap detyder för övrigt stenläggning har jag läst i en beat-antologi.
var dag är en lärdom...
när vi talar om lundell får vi inte glömma långa och mäktiga connemara på plattan på andra sidan drömmarna och den klassiska stackars jack med sitt spröda piano, underbart...
Är ni gubbrockare hela högen?
Jag vet inte riktigt vad en gubbrockare är. Dom Bruce Sprinsteen-låtar jag skrivit om är alla gjorda av en man under trettio, möjligen 31 nån gång.
Prärien igen likaså
The Ark, det är boogierock det, något som man kanske kan kalla gubbrock, som Status. Eller Robert Wells.
Jag gillar bra musik med bra texter, med innerlighet och något rått och ärligt. Bland annat.
Jag lyssnade en del på Jens Lekman, han som skulle vara så bra, men han blir verkligen platt efter ett slag.
Jag kanske är gubbrockare, är det något dåligt?
Förresten, är verkligen Smurfarna gubbrock?
Nä, det är inte dåligt. Jag bara undrade.
Jag gissar att du har läst antologin BEAT! (W&W 2005).
För den som är intresserad finns där, bland mycket annat, en intervju med Gary Snyder, gjord av Gunnar Harding 1972.
Jo, det är den antologin, som Per Planhammar och Gunnar Harding gjorde. Patti Smith är också med, gärna för mej.
Jag blir alltid på gott humör bara genom att tänka på bossens livebox. Minns hur jag och en kompis närmast hade som en ritual att alltid spela The River, framförallt för att få höra Springsteens berättelse innan låten börjar, för att överhuvudtaget kunna gå ute och festa sen.
Point blank/ "Prärien igen": hade den stora äran att få höra dessa mästerverk live sommaren -03 respektive år 2006. Det var magiskt!
Har heller aldrig riktigt förstått vad man menar med "gubbrock" och varför detta enligt så många ska förknippas med något dåligt. Bara för att en musiker råkar vara över 35 år är inte detta synomymt med att musikern ifråga sysslar med gubbrock. Det är att göra det allt för enkelt för sig själv att benämna dessa personer som "gubbrockare". Varför ska slentrianscchlager anses vara mera rumsren än sk. gubbrock?
Jonas: jag uppskattar verkligen dina texter på bloggen och njuter i fulla drag av dina musikreferenser.
Tack Max.
Post a Comment