Tre vykort från Paris
En ung man läser högt för sej själv ur en diktsamling och ser grubblande ut. Ett par i svart hånglar och han visar henne sina etsningar. En man liknar Groucho Marx, fast han röker cigarett i ett munstycke istället för cigarr, tittar i något som liknar ett manuskript. En kvinna med vitmålat ansikte mimar en sång till ett imaginärt musettedragspel. Fontänen vid det lilla torget i Quartier Latin sprutar stilla. Jag öppnar min bok av Hemingway och börjar läsa, solen skiner varmt och jag önskar mej en basker.
Ah, vår i korgstolarna på Café des Arts. Ah, vår i Paris!
Nere vid Seine, på väg bort från Notre Dame där rösterna låter för högt. Där jag inte får in skärpan till den film jag egentligen vill göra i mitt huvud. Där duvorna flyger feta åt ett annat håll, mumlande danska eller amerikanska. Guidebåtarna far fullastade förbi.
Nere vid Seine, på väg mot Gare D´Austerlitz. Dom har byggt en by av slitna tält och presenningar här, uteliggarna. Och dom trasiga kläderna hänger på tork. Och lite längre bort, på en bädd av bortflugna turistkartor och gratistidningar, ser jag en protes som är avskruvad från ett blårött ben. Mannen som sover tungt håller den som en docka i famnen. Håller den som sin käraste ägodel.
Och fullastade far guidebåtarna förbi.
Jag letar efter ett café nära Boulevard Saint Germain. Vi var där en del i början av nittiotalet, Rickard och jag. Vi hängde inte på Sorbonne där Rickard studerade, men det finns ett foto på mej med en fransk version av Camus Främlingen.
Jag letar efter caféet där vi spelade flipper och drack små öl och tittade på bilderna och figurerna av Tintin bakom bardisken som var brun. En liten öl till och en runda till på flipperspelet och den stora hunden sov på en filt under, sov lugnt med ett avgnagt märgben som huvudkudde.
Här är det, tänker jag, eller här ... Här, här är det! Nej.
Det är nästan femton år sen, tänker jag och ger upp, går in på ett annat café, en annan hund och ett nyare flipperspel. En massa bilder och figurer av Asterix och Obelix bakom bardisken som är svart.
Det är nästan femton år sen, tänker jag, det har flutit mycket vatten under Pont Neuf sen dess.
7 comments:
Låter som det var en fin semester, ändå. Är du tillbaka med nya friska tag nu, så man har någon blogg att läsa?
Det var en fin liten resa. Och visst är jag tillbaka, men ställ inga höga krav på bloggen, då blir jag rädd.
Paris är såååå bra. Jag var där sommaren 2005, lite med tanken att skriva nåt, men det fanns för mycket att se och för lite tid att skriva.
Det stora nöjet i Paris, är att sitta nere i Pigalle utanför Röda Kvarn, och beskåda alla japanska turister som ska plåta just Röda Kvarn, på en där fem sekunder. Sen iväg. Nästa sevärdhet. Det är underhållande.
Min erfarenhet av att åka iväg för att skriva är inte så bra. Jag har många uppromantiserade försök bakom mej. Numer åker jag iväg för att läsa (vad jag själv skrivit eller vad nån annan skrivit), och för att få intryck, anteckna. Många gånger märker jag i efterhand att resan har varit mycket viktig.
För att verkligen kunna skriva behöver jag hyfsat fasta rutiner, och såna kan jag förvisso nog få i Paris, men då hade jag fått stanna i några månader.
Eller så åker jag iväg av helt andra orsaker.
Turister som bockar av sevärdheter för att sen hasta vidare är kanske lyckliga. Inte vet jag. Det bör finnas plats för dom flesta i vår herres hage.
Acceptans, ett viktigt ord.
Acceptans. Absolut. Inget snack. Men det kan var underhållande i alla fall.
Jag letade också upp det där stället när jag och H var i Paris för tre-fyra år sedan. Hunden var borta men inget annat vill jag minnas. Jo, värmen möjligen. Det var ju otroligt varmt den där sommaren. Det var väl därför man var tvungen att hela tiden svalka sig med alla de där små franska ölen.
Tack för kortet.
Post a Comment