Vådan av enfald istället för mångfald

Det var en fröjd första gången Elsa slutade vara rädd och började tycka att det var roligt, att sitta på pakethållaren på min kolonicykel. Igen igen igen, tyckte hon.
Håll i dej håll i dej håll i dej, tjatade jag.
Så i söndags var det dags igen, en kort tur, sa jag.
Sen var det så roligt och vi letade efter får, såg vallgraven och vallarna och dom fantastiska kolonihusen.
Vi tar en runda till, sa jag.

Det är så hemskt att se sitt barn lida, se smärtan och rädslan. Och veta att man har stor del i skulden.
Håll i dej hålli dej håll i dej.
Sicket onödigt tjafs. Det fattar hon ju själv.
Inga fötter i hjulet, borde jag skrika mej blå istället.
Vi letade efter svanen och plötsligt rörde sej inte cykeln framåt längre. Plötsligt skrek Elsa. Foten hade fastnat och såg alldeles sne ut, som en värre fotbollsskada.
Det var inte kul, inte alls.

Måndag var två läkarbesök och röntgen och väntan. Och bära henne överallt.
Inget var brutet.
Och på tisdagkväll kunde hon ta några små små stappliga steg.
Och en flicka på fyra vill leka.
Och jag tyckte att allt var långtråkigt, att vara hemma men inte kunna jobba.
Så vi tog tåget till Klampenborg och vidare i den gnissliga vagnen till Bakken, som var stängt. Fast inte riktigt, spelhallarna och några krogar var öppna, och man kunde stoppa i en femma och åka bakom tomtens renar. Helikopter för en tia. Det dög.
Och vi åt dansk buffet för rimligt pris och Elsa fick glas och jag utblandad hof med lättöls styrka.
Och solen sken och vi körde bil och kom överens om att det var bra att det var mamma som annars stod för bilkörandet i familjen.
Och lagom tills vi började tänka på refrängen öppnade några karuseller och Elsa fick åka en sväng i en Familjen Flinta-bil och en tur som bussförare.
Och solen sken hela tiden.
Och löven började slå ut.
Och fotskadan hemsöker mej, men den gjorde också resan möjlig. En farsa och en dotter fick lite quality time, och det ska ju vara viktigt.

Jag skriver i Landskrona, i Borstahusen, bara för er. BoIS vann igår. Nu ska jag ut till havet och läsa ett avsnitt Matt Marriot ur en Western från åttiotalet.