Mi corazon, Suomi

Jag har växt upp med Danmark på andra sidan sovrumsfönstret. Ett Danmark som alltmer känns som pseudofrihet för reaktionära typer som längtar efter ett femtiotal som aldrig har funnits.
Smygarna. Även om man inte smyger så mycket numer när allt är tillåtet i snuskdebatten som förs på insändarsidor där man utan belägg kan säga vad man vill. En debatt som borde föras av alla med lite mer än pannbenets hårda yta innanför ... pannbenet. En debatt som borde vara öppen med kvalitet. Och inte som busungen som bråkar med läraren, som Jimmy gjorde med Mona, avbröt och avbröt medan Mona sa sin läxa upp och ner och kors och tvärs.
Det är allvar, mina damer och herrar.
Uppträd seriöst!
Krossa krypen!
Dom har inte en chans.
Vad vi sen ska göra med alla dom som säger att dom tillhör folket och vet hur verkligheten ser ut, det vet jag inte. Jag orkar inte tänka på det. Jag önskar att jag vore Sisyfos, bara en sketen sten, sen är det klart.

Jag börjar mer och mer planera min egen flykt. För jag kan inte sluta höra och läsa och se allt jag hör och läser och ser. Jag kan inte sluta bli upprörd över det infantila hos dom som skriker, och jag kan inte sluta bli förbluffad över dom som bara nickar tyst. Fegisarna, som inte vågar stå för sitt förakt.
Jag vill till ett land där jag inte förstår språket.
Jag är ganska lik alla andra flyktingar på det viset.
Och ofta kommer jag att längta hem.

En av mina bästa vänner kommer från Finland.
Kjell Westö skriver underbart om Finland.
Och Märta Tikkanen.
Och till viss del Mia Berner i boken om Pentti Saarikoski.
Om Helsingfors.
Claes Hylinger i Ett långt farväl.
Slas i flera böcker.
Och Henrik Tikkanen.
Jag minns dagar i Göteborg, på Hisingen hos en annan finne, Mauri, hans bastu som var tvungen att besökas två gånger om dagen, annars kände han sej konstig. Och klipporna som påminde om Östersjön, och ändå var allting mycket mera salt.
Och det dimmiga romantiska skimmer som finns över Helsingfors. Och den klara luften och skärgården. Och Sveaborg och all historia som finns inpräntad på riktigt hos människor som fortfarande lever.
Som inte finns i Sverige.
Som finns i Danmark.
Är det jag som inte kan förstå? Kanske.
Det är lätt att sitta i en bur av pansarglas och kasta präktiga stenar.
Men dom studsar tillbaka, grabben.

Vad vet jag om Irland och Nordirland?
Jag har varit en berusad tjugonånting där. Jag har hört människorna prata. Jag har sett brandbomben explodera, en av tusentals. Vad vet jag?
Och den historien om London, Brixton. När vi skulle fixa ett hem till skotten, och hans desperation. En av miljoner. Vad vet jag? Har jag reflekterat? Har jag försökt känna in? Jag tror det. Då vet jag kanske en del.

Jag längtar till slutet av tjugotalet i Helsingfors och vidare till Paris och jag fortsätter vara tjugonio och det blir femtiotal och jag är där med mina ögon och öra och penna. Alla histoierna. Och jag känner när han från Algeriet berättar om hur inte hela benet, men foten och vaden sköts bort, det brinner i min fot, i min vad.

Jag längtar till tjugotalet i Helsingfors och jag skulle vara vit först, för att lära mej dansa och älska att dansa, och spela Schubert på piano. Sen skulle jag bli röd. För att jag inte kunde vara jag på nåt annat sätt.
Och Barbro Hörberg sjunger: "Det var en härlig tid." Och hon var inte där. Men man hör hur hon älskar den tiden. Och man hör hur hon avskyr den.

Det ska bli det sista jag gör i mitt liv, tänka tanken: "Just här vill jag vara, alltid."
Men inte förrän då.