Hey girl, I´m okey

Jag sitter här igen. Fast i det. Jag har varit här förut.
Mörkret utanför och världen är bara det som är mitt just nu. Ingenting annat.
Som när det började bli vår och jag började bli klar. Jag skrev med en penna och händerna. Kalla det hjärtat.

Han är sjuttiofyra år nu. Leonard Cohen. Och jag har inget att hylla vad det gäller sommarkonserter på kungasommarstugan Sofiero. Och åttahundra spänn.
Och jag komer inte att åka dit.
Som Per Persson sjunger: Då är det inte jag.
Men jag skulle vilja skaka hans hand. Jag skulle vilja berätta.

Jag satt och var några och tjugo i en etta i Landskrona. Leonard Cohens sextiotal på repeat. Och jag skrev verkligen klart den där romanen som aldrig skulle komma ut. Men det gör inget nu. Men det gjorde något då.
Men det var drömmarna om att det var möjligt. Det var det glasklara faktumet. Jag har skrivit en roman. Jag drack folköl i natten och var alldeles sänd.
Och det var jag och pennan och pappret och Leonard Cohen.

Att ha en historia. Att måste bara berätta den. Jag är som en längdåkare, dagarna ut och in på myren, på rullskidorna, på hög höjd kippande efter andan.
Jag förbereder mej med träningen, med cykelturerna eller whatever.
Och man exploderar. Som en boxare. Och man är plötsligt mitt inne i det, och det finns inget annat. Bara livet som seglar iväg på sidorna.
Man är i det landet. Det alldeles egna.