Kvalitetstid med mej själv

Det var Lill-Babs som började någon gång på nittiotalet. ”Hur kan du vara så vacker”, frågade skjutjärnsjournalisten. ”Oljor”, svarade Lill-Babs, strålade på glassiga tidningssidor, ”jag badar i olika oljor två gånger om dagen, en timme åt gången. Alla borde göra det.”
Jag gillar Mange Schmidts låt Jag talar ut.
Malin Berghagen talar ofta ut, nu senast om en abort för femton eller tjugo år sen.
Samtidigt kan man visst bada två gånger en timme varje arbetsdag. Strunta i teven till exempel. Om du vill bli som Lill-Babs alltså.

Söndag och barnbesök och vänner till Johanna. Sockerkaka och kaffe. Jag var inte utsövd.
Jag talar ut: Jag måste ut. Jag ger mej ut i vinden istället. Vårstormar friska, leka och viska.
Jag tänker på Rådhustorget i Landskrona på åttiotalet när vi var bråkiga, osäkra, kåta och smygsupande tonåringar som följde med männen och kvinnorna i uniformer. Ner i Frälsningsarméns källare där man fick saft att blanda busgroggarna med. Sjöng deras sånger. Vi komma från öst och väst ... Fina melodier och ärliga röster.

La Couronne i Malmö. En söndagsöl eller två. Tre söndagstidningar och en bok från 1979 där Evert Taubes nära och halvnära skildrar honom på olika sätt. Och jag smyger in och tjuvlyssnar.
En annan tid en annan plats, alltså. Att det ska vara så svårt att förstå.
Och vi åker alla till Antibes eller Nizza, smakar på Marseille. Längtar till Toscana. Och bakom bergen finns en annan civilisation, och på andra sidan haven.
Och Nina Solomin, ok, amen. Om chassider i New York.
Och två plattor med Dexys midnight runners ör 99:-.
Och man kan ta sej till så många platser och världar.

Det var Jacques Dutronc på La Couronne, Brigite Bardo med Harley Davidson, den som Docenterna snodde av så fantastiskt. Och Serge Gainsbourg, givetvis.
Jag är både stipendiat och hårt lönearbetande just nu, så jag unnade mej en dansk fläskesteg på Bullen. Som en gubbe inlindad i rödkål och äppelmos.

Streets of fire. Vad tänkte jag då i natten. På mitt åttiotal. Skakigt, rädslan, kaxigheten, viljan framåt. Begåvningen som ständigt grävdes ner i fel jord.
Nostalgi? Vad är det? Ingenting. Men man måste minnas hur det var, och översätta det till allt.

Solen skiner. Cykla, skriva, åka tåg, läsa, lyssna på musik. Vara med fru och barn. Sitta på en krog. Vara nöjd med det man har och ständigt sträva vidare. Det är inte så svårt. Ibland.