Två - sista provsmakningen

Hammenhög luktar gris. Och Hammenhög är ett hjärta av transporter i korsningen mellan Ystad och Simrishamn, Tomelilla i norr. När Killor ligger i gräset och tittar uppåt skymmer lastbilarna solen. Hans pappa, änklingen. Ett hjärta av sot.
”Du får kuta bort till affären”, säger pappa som är trött och röd.
”Cykeln”, ber Killor.
”Det är punktering. Och alla lastbilarna ...”
”Men dom finns ju ändå, du skulle ju laga ...”
”Jag hinner inte allt!”
Ett hjärta av sot? Hans pappa höjer handen.
”Tvinga mej inte”, säger han och ger Killor en vingligt stortextad inköpslapp och en hundring. ”Fråga först om du kan sätta upp det.”
”Men ...”
”Dom kan läsa i affären, du får försöka lära dej också”, säger Killors pappa, och ger honom en nätt klapp på huvudet. ”Ta på din keps”, säger han och Killor gör som han blir tillsagd. På grusplanen utanför maskinhallen, som är pappas verkstad, står pappas lastbil, halvfärdigt spraymålad. Halvnaken kvinna med halva hjärnan utanför förarhytten. Halva bröstet hänger mot marken.

”Truck off”, skrattar mannen med charkuterikläder bland hyllorna i affären, pekar på Killors keps med ett fett finger mot allt, fyller andra påsen. ”Han är rolig, din farsa.” Jag önskar det så. Jag önskar det oftare. Jag önskar det när jag ligger i min säng. Skratten genom väggarna i det stora huset när Savoy och Saddam är där, och alla dom andra. Verkstaden och pensionatet. ”Jag ska be Lousie att följa dej hem, hjälpa dej med påsarna ... Truck off, han är för rolig.” Ibland. Dom gångerna med skurborstar som luktar citron, och allt blir en lek. Man kan halka mjukt in i honom. Ibland.
”Ja”, säger Killor. Kennet, sju år, gammal, i röken och dånet av betlaster och skördetröskor.