Mord i Borstahusen (ill. Mattias Elftorp, www.elftorp.com)

3
Som vanligt dom vanliga dagarna efter morgonpromenaden. Jobbet först. Skrev en snutt musikstycke. Lunch sen. Omelett med paprika, tomat och lök. Eller kryddig korv. Te i fåtöljen och en bok, en deckare. Mina vanor som gjorde mej trygg. Som fick mej att fungera. Som fick mej att glömma. Hennes leende i sängen just när hon skulle somna.
Anna brukade berätta om sin pappa, hur han varje morgon i Puerto de Santa Maria gick upp tidigt för att följa fiskebåtarnas väg ut på Atlanten. För att avläsa fiskelyckan på hur dimman upplöstes och utsikten mot Cadiz blev mer och mer tydlig.
Sen gick han till den lilla kvartersrestaurangen han drev. Förberedde dagens tapas, serverade kaffe och sherry och någon öl. Han tog siestan på allvar, sov tre timmar. Tillbaka till restaurangen. Förberedde middagen i det inre rummet. Hela familjen, hela familjer dök sen upp pö om pö, aperitifs, tapas. Cigaretter och stolar som lät som falsk musik när dom försökte rispa klinkers på golvet i stojet och nån sorts glädje.
”Han försökte ha semester en gång. Han försökte hålla stängt en söndag en annan gång. Han blev en tiger i en bur på en strand, på en båt till Marocko”, sa Anna och hon var hans dotter, hon hade sitt uppror att ta hand om. Något måste förändras i hennes liv. ”Han kunde bara leva i sin egen dockteater ... tycker jag”, sa hon.

Som vanligt dom vanliga dagarna. Cykeln till Borstahusen vid tvåtiden. Till hamnen, ut på piren med badrocken hårt knuten, kläderna i ryggsäcken. En halv minut att bara stå och stirra på skönheten, att tveka, vågar jag. Att veta att jag aldrig ångrar mej, efteråt. Snabbt i och snabbt upp. Elva grader idag. En bastu, Gud, bygg oss en bastu. Eller ta mej tillbaka till livet i Malmö och baden där i Sibbarp eller Ribban. Ta mej till och med tillbaka till gubbarna som pratade goja på heta träbänkar.
Jag gnuggade mej torr och nästan varm. Tittade söderut mot vattentornet, och kallbadhuset under, vidare bort mot bron som syntes svagt denna klara dag. Stängde av. Nä, det får bli Lokstallet som vanligt.
När det fanns en järnväg för längesen. När tåget gick från sockerbruket och hit, byggdes huset för att skydda loket från vågor, salt vind och regn. Det gamla lokstallet hade blivit konst- och hembygdsmuseum, butik och restaurang. Och pub. Jag brukade gå dit för ett glas på eftermiddagen.
Men idag gick jag först in till Gerda i fiskaffären som också hade en liten servering, rökt fisk och potatissallad, lättöl. Jag pekade ut två skrubbor till kvällsmaten.
”Ska du laga middan själv idag”, sa Gerda barskt, men jag såg något sorgset och vått bakom rösten och ögonen. Hon var i sextioårsåldern.
”Jag är en utomordentlig kock. Har du hört om mordet?”
”Joschan”, sa hon kort.
”Han är död.”
”Han brukade vara här. Han var trevlig”, sa Gerda och vände sej hastigt bort från kyldisken, ”mycket trevlig.”
”Jaså, han var väl smugglare. Vadå, trevlig?”
”Man måste dra ner på alla kostnader i dom här tiderna”, sa Gerda, barsk igen, men det var ändå som om molnen ... ”Ska du ha en öl, en riktig”, sa Gerda och vände på skylten. ”Det kommer inga fler nu, vi har ändå ingen mer fisk.”
”Får man röka här?”
”När det är stängt så kan dom inte säga nåt”, sa hon och tände en Cecil från Danmark med polsk text, medan jag stoppade min pipa. ”Han sålde alltid billiga cigaretter.”
”Jaså ...”
”Ja, fast han blev ovän med dom på Rosa, fiskebåten. Bröderna Surström”, sa Gerda och gav mej en öl.
”Surström, det var ett konstigt namn.”
”Ja, fast dom heter väl Ström, egentligen”, sa Gerda och tog ett nytt paket cigaretter ur en limpa bakom disken. Jag kunde känna mej hemma här. Jag kunde älska att det var mera Danmark. Grekland eller Turkiet, eller Spanien. ”Men vi har gott om både öl och cigaretter. Vi klarar oss.”
”Kommer det nya?”
”Dom försvinner aldrig. Det kommer alltid nya. Surströms, kanske. Men jag litar inte på dom. Dom har inte vatt här så länge”, sa Gerda och jag funderade. Drack upp. ”Du ska veta ... det kan bli värsta spektaklet här, sanna mina ord”, sa Gerda, och långt in i hennes ögon såg något ut att ha slocknat.
”Joschan ... Spelade han golf?”
”Inte vad jag vet, men han brukade ha en sån ... klubba, ibland.”
”En golfklubba?”
”Nä, sån som dom har i Amerika, sören, vad heter det ... baseboll, en basebollklubba var det”, sa hon, och vände sej bort igen, ”men han slog aldrig nån, det var bara för att skrämmas ...”
”Var är Georg, förresten”, sa jag och tittade ut över hamnplanen, alla båtarna var inne. Hennes mans också.
”Georg, Georg ja”, sa Gerda och tände en cigarett på glöden av den gamla. Dom kommer att gå åt, tänkte jag. ”Han vet man inte med, han kanske är hemma.”
”Det var ju trist att ni ska lämna Fiskelyckan”, sa jag, och kom ihåg annonsen i bostadsbilagan förra söndagen. Deras hus, generationer och generationer av släkt hade bott där, skulle tömmas och invaderas och rensas av andra. Det var tidens gång hos det vandrande människosläktet, tänkte jag. Men så tänkte inte dom gamla borstahusborna. Så tänkte kanske inte jag heller.
”Vi ska väl det”, sa Gerda och gjorde sej ärende bakom fiskdisken, ”nä du, jag får väl till att stänga”, sa hon och ett moln drev lågt över måsarna. ”Det är så många förbud. Det kostar så mycket pengar, och ändå ser vi torsken gå ...”
”Ja, då får jag ha skrubborna och göra rätt för mej”, sa jag och sög på min pipa. ”Jag ska ju ändå över till Pascal på Lokstallet, jag kan ju lägga fisken i deras kyl ...”
”Ja du, det är så modernt nu. Dom har väl tjusiga kylskåp så att det räcker”, sa Gerda och blåste rök nära mitt ansikte. ”Snart känner du inte igen dej.”
”Jag har ju inte bott här så länge ...”
”Du är en av oss. Din farmor, hon badade här varje dag, jag vet inte hur många år”, sa Gerda och pekade mot hamnen, ”under kriget knackade dom hål i isen för att få sitt dopp.”
”Det måste varit kallt.”
”Det snackades inte om bastu och moderniteter då. Man var glad för det man fick”, sa Gerda, och jag mindes hur jag brukade komma hit på somrarna, från Malmö. Jag mindes hur litet allt var. Och jag mindes vintrarna, hur mörka dom var i gråslasket, och det fanns ju elektricitet, men allt luktade ändå fotogen. ”Var rädd om dej”, sa Gerda och slog in fiskarna i papper.
”Du får hälsa Georg.”
”Georg, ja”, sa hon och jag vände mej om, ”han börjar bli gammal”, sa hon, och jag såg hur hon tog upp telefonen just när jag låtit dörrklockan pingla.


4
Det skulle vara ljust i några timmar till. Men med solen som sjönk blev vinden kallare från nordväst. Den döde, Joschan. Måsarna som skrek. Alla smuggelcigaretter. All smuggelöl. Golfbollen. Bröderna Ström, Surström. Och truten som tappade golfbollen. Fotspåren i sanden. Och vad var det för spektakel som Gerda pratade om? Och vad var det för moln som hängde över henne mitt i solen? Det gick en tråd genom allt upp till mitt huvud. Jag ville bara ha lugn och ro. Men ... jag ville nog bara ha en riktig blåst som kunde skingra bort allt, som kunde bryta mitt trista mönster. Miss Marples kakor till teet, allt blir slentrian och för sött i längden.
Lokstallet ligger väl kvar en stund till, tänkte jag. Jag tar en promenad först.
Gick över Nedre gatan där en doft, en bild av dagar med tunga genomsura yllekläder hängde kvar, som en påminnelse om att det pittoreska aldrig har rötterna av vemod långt borta. Genom gattet, in på Styrmannen, affären där jag brukade köpa grillad kyckling lite för ofta.
”Bingo”, sa Carina inne i den lilla charken. ”Vilken tur, vi har bara en kvar.”
”Inte idag”, sa jag och visade påsen från Gerda, Fiskelyckan stod det skrivet.
”Var hon ledsen?”
”Varför skulle hon vara det”, sa jag och tänkte att det är ju för väl att jag ger mej av ibland. Dessa små samhällen, alla som vet allt.
”Med Georg, ju ...” Alla utom jag. ”Har du inte hört?”
”Nä.”
”Det var ju dimma i morse. Han kolliderade med en annan båt.”
”Hur är det med honom?”
”Ingen större fara, men Gerda 3 är det visst värre med.”
”Vem krockade han med?”
”Man vet inte”, sa Carina och skivade rostbiff. ”Men dom får nog ut på försäkringen ...”
”Jag kan ta ett hekto såna”, sa jag och fumlade efter pipan, ”och en påse tobak, den vanliga”, sa jag och frågade aldrig var dom fick den särskilda smaken ifrån.
”Ingen inköpslista idag?”
”Jag skulle bara ha tidningarna”, sa jag, väntade på rostbiffen, betalade och gick ut. På anslagstavlan stod något om sommargäster som ville hyra eller köpa hus, och en affisch om en musikkväll på Lokstallet. Slimey Joe skulle spela. Slimey Joe, vi hade haft en del skoj tillsammans förr i tiden, tänkte jag på trappen till affären. Stod och sög in luften innan jag stoppade pipan. En våt hund med valpar kommer sällan ensam, tänkte jag och sparkade i gruset. Vilken soppa. Hur många kockar jobbar här, egentligen.
Just då kom hembygdsforskaren Kåre Jonsson förbi för att lägga ett brev på lådan. Hans lockiga gråa hår var fortfarande bångstyrigt och tjockt. Han var klädd i manchester.
”Tog du sista kycklingen”, frågade han och klappade mej på axeln.
”Jag lämnade en till dej”, sa jag och klappade tillbaka. ”Fiskelyckan, Gerda och Georgs hus. Hur gammalt är det egentligen?”
”Det är en stor sorg ... Ett sjuttonhundratalshus, ett av dom allra första. Det enda som är kvar från den tiden. Jag minns en sommar för fyrtio år sen ...”
”Varför är det en sorg”, sa jag för att stoppa Kåres utläggning.
”I traditioner har husen här på lejet gått i arv. Men allt försvinner nu”, sa Kåre och öppnade dörren till Styrmannen. ”Håll den sista kycklingen till mej”, skrek han. ”Dom nya ägarna kommer att göra om det helt.”
”Men varför vill dom sälja då?”
”Vad tror du ... Pengar. Det är alltid pengar ...”
”Men om dom nu tycker så mycket om huset, dom äger ju det?”
”Intecknat. Fisket går inte bra. Georg börjar ju bli gammal. Döttrarna äter bara fiskpinnar och jobbar på kontor i Helsingborg. Dom fick aldrig några söner, eller ... nä”, sa Kåre och låtsades tänka på kyckling.
”Vad menar du?”
”Nä, skvaller, ingenting, det pratas mycket i byarna, det är ett sociologiskt fenomen. Jag ska berä...”
”Det behövs inte, Kåre”, sa jag. Kanske har du redan sagt tillräckligt, tänkte jag.
”Nåja ... Allt förändras, det kommer mycket nytt folk ...”
”Är det så farligt då?”
”Det kan man fråga sej”, sa Kåre och såg ilsken ut. ”Torsk får man inte äta, snart är det väl slut med kycklingen också”, sa han, och hade han varit den våta hunden hade han morrat.
Bäst att ge sej av mot Lokstallet medan utsikten fortfarande syns, tänkte jag och gick långsamt mot dit där havet doftade av möjligheter, där oskrivna melodier virvlade. Och ... det var en glöd som låg och pyrde, pusselbitar som hotade att ta eld och brinna upp.