Mera mord, mera bilder av Mattias Elftorp

10
”Vad hände egentligen med din fru”, frågade Hansen och beställde in en liten starköl, där vi satt och såg ut över staden, över torget. Bakom träden anade man havet.
”Ordningsmakten sover aldrig, va”, sa jag och det var ju lördag, jag beställde in en flaska vin. Han kanske skulle lätta på trycket senare, den gode Hansen.
”Ser jag ut att sova”, sa Hansen och hans långa kropp var nästan alldeles rak. Han bar byxor med fickor i knähöjd och en kofta som verkade vara hemmastickad. Jag kunde sånt. Min mamma brukade berätta:
”Man kan se det på hur den sitter, koftan eller tröjan, dom tappar alltid formen”, brukade hon säga och nästan skrocka.
”Men allt som du stickat till mej sitter ju perfekt fortfarande.”
”Just det, min son, lita på din gamla mor. Jag kan alla knepen.”

”Jag jobbar kontorstid”, sa Hansen och smuttade på ölen, hummade lite, ”det är en regel. Det är ett krav ...”
”Från vem då?”
”Min fru. Hon hade läst många deckare innan vi träffades, hon ville inte ha en sån ... som aldrig var hemma.”
”Man behöver inte vara snut för att vara sån”, sa jag, och det började byggas i mej. Vad är trygghet? Vad är egoism? ”Jag har ingen fru”, sa jag och servitrisen kom, vi beställde souvlaki. ”Extra pfefferonis”, sa jag och hängde upp mitt nät med allt snårigt som fastnat. Döden och orden från människorna jag träffat. ”... men jag ska träffa Georg på sjukhuset senare, Gerdas man, vet du ...”
”Jodå, polismakten sover inte under arbetstid, dom har haft det jobbigt”, sa Hansen och drack sin lilla öl i ett svep, glodde något på vinflaskan.
”Jag dricker aldrig en hel.”
”Jag röker inte, egentligen ... Nåja”, sa Hansen och hällde upp till oss båda, och utanför, på torget, hördes musiken och ropen och smällar när händer klappade mot varandra i dansen. ”Hur insyltad är du i dom här människorna?”
”Vadå?”
”Kan jag lita på dej?”
”Vadå?”
”Jag tror inte att det är nån båt som har krockat.”
”Vadå?”
”Jag tror inte att han är särskilt skadad heller, men han vill vara kvar på sjukhuset ändå.”
”Är han rädd för nån?”
”Inte för mördaren, försäkringsbolaget kanske ...”
”Är det nåt mer?”
”Du får gärna prata med honom, men kom ihåg var du har dina lojaliteter”, sa Hansen och var barsk polis igen.
”Vadå? Du syslar ju bara med lösa spekulationer ...”
”Rättvisan”, sa Hansen och han hade verkligen en blick.
”Nu kommer maten”, sa jag och doften tog sej in, och det var verkligen längesen jag åt frukost.

Uppätna. Vi satt och tittade på varandra.
”Ska du ha en kopp”, sa Hansen, ”och en liten whisky, kanske”, sa han och verkade mycket nöjd med måltiden. ”Dom kan laga mat, grekerna”, sa han och tog av sej den hemstickade koftan, klappade sej på magen.
”Dom är kurder”, sa jag, ”har ni ingen koll alls inom polisen.”
”Kanske inte, men jag kan stå för maten”, sa Hansen, men jag la pengar för mitt, drack inte upp vinet.
”Man måste tänka på var man har lojaliteten”, sa jag och skakade hans hand. ”Jag dricker inte kaffe. Jag tar en kopp te hos Georg, och ikväll ska jag hem till kommunalkärringen, då måste man vara på topp.”
”Vi ses igen, hoppas jag ...”, sa Hansen. ”Var rädd om dej”, sa han och jag nickade, men irriterades. Jag var en vuxen mäniska. Jag brukade berätta det för Anna förr i tiden. När jag kom hem vid sex på morgonen från Tahonga, pianobaren där jag jobbade ibland.
”Jag är en vuxen människa”, brukade jag säga när hon strök min kind, när vår dotter snart skulle vakna.
”Men du behöver väl inte sova med kläderna på för det”, brukade hon svara rakt in i den dvala jag höll på att fastna i.
”Jag gör vad jag vill”, brukade jag mumla och gå ut i den lilla gäststugan i den lilla trädgården. ”Jag är ... vuxen ...” Lite lugn och ro för den lilla människan.


11
Torghandlarna skulle snart börja packa ihop. Det fanns en frid bland människorna och det blandade utbudet. Mellan två sexy western-pockets hittade jag en deckare av Stieg Trenter som jag inte hade läst, tio spänn. Jag längtade efter lugnet i fåtöljen när den här soppan var färdigkokt och uppäten.
Och nära mej, på en bänk, satt mannen med det omoderna skägget och pratade med en kvinna i frisyr från åttiotalet. Mannen var upprörd.
”Jag säger ju det”, sa han och kvinnan nickade och såg förstående ut. ”Det är så politiskt korrekt, att bara dom ska få ha torgmöten.”
”Varför får inte vi ha torgmöten”, sa kvinnan och ... jag såg en guldfisk simma i en skål med för lite syre, runt runt.
”Det ska vara så politiskt korrekt”, sa mannen, och jag kände igen honom nu, från en intervju i lokaltidningen. Han tillhörde Gamla Svedalapartiet. ”Det är inte demokrati.”
”Men har vi sökt tillstånd?”
”Det är så politi... Va, tillstånd ... nä. Det är så typiskt, vi ska behöva söka tillstånd, det är så poli...” Jag gick, en annan väg med min bok från det femtiotal som var inkapslat som en förvriden dröm i mannens huvud.

Jag gick mot där jag parkerat mopeden. Jag gick på kullersten och vidare. I skyltfönstret till Frihetpartiets lokal fanns en affisch i starka färger med toner av ljusblått i bakgrunden, kommunalrådet och Mats med tummarna upp i vädret. Molnen for över himlen och skymde solen ibland.
Dörren var halvöppen. Jag stannade och tände min pipa.
”Hur långt ...”, hörde jag Mats röst, väsande.
”Så långt det går”, hörde jag kommunalrådet, mer väsande.
”Vi måste kunna ställa det öppet med våra ideal.”
”Ideal”, väste kommunalrådet, och det var alla ormarna du var mest rädd för. ”Ideal!”

Genom stadens östra delar. Ungdomar spelade fotboll på planen vid Dammhagsskolan. Biblioteket var en gammal brandstation. Så tänkte jag, någon måste rycka ut. Det kan lika gärna vara jag.
Det gamla vattentornet som ett borgtorn, var bostäder nu. Och bakom, låg lasarettet där Georg fanns. Och in i mitt huvud kom historien om Lasarus. Jesus brukade berätta. Jesus brukade förklara om den lycka som skulle komma till dom rättfärdiga.
Lasarettet. Där hade jag hållit min farmors hand dom sista timmarna.
”Du ska ha huset”, hade hon sagt, ”det finns ingen annan som förstår det ...”, sa hon.
”Det vet jag inte”, sa jag och höll tårarna hårt innanför ögonen.
”Jag vet det, din farfar visste det”, sa hon, och jag nickade. Och ändå var det en sten som lades på mina axlar. Eller ... en sten som lades för min dörr ut mot att göra vad jag ville, när jag ville. ”Du behöver bara försöka”, sa hon, och jag kramade hennes hand hårt. Sen rann allt ut.

Genom en ljus korridor. Jag hälsade på några anställda i vita rockar.
”Men ...”, sa en blond tjej, som jag träffat förut, som knappt kunde vara tjugo, ”hon är ju ...”
”Ingen fara”, sa jag och log. ”Jag vet att farmor är borta. Jag söker Georg Borste.”
”Jaså, jaha, förlåt”, sa tjejen, Annette. ”Ja, den du, han håller igång ordentligt för att vara sjuk”, sa hon och skrattade. ”Men det piggar upp”, sa hon och följde med mej. Solen sken in i korridoren och jag tog av mej kavajen och tröjan. ”Här har du invaliden”, sa Annette och släppte in mej i ett dubbelrum där Georg var ensam.
”Hej du”, sa jag och sträckte fram handen.
”Jaså du”, sa Georg och visade tänderna när han log, alla tre.
”Inga blommor”, sa jag och det fanns en liten balkong. Det fanns en radio som spelade P3 och Tracks. ”Ska vi ta en rök?”
”Jag är sjuk”, sa Georg som var härjad av vatten och vind, men stadig. Och hela tiden äldre och äldre snabbare. Han skulle fylla sjuttio till sommaren. ”Det är lögn med dom här benen att gå ut dit”, sa han och rev sej i det vita skägget. ”Du får sätta mej i rullstolen där.” Jag tjafsade inte, tog tag och lyfte över honom bara. Den fasta hårda kroppen. Evert Taube och Hemingway på foton från sextioårsåldern. Det vita och någons sorts lugn. ”Det var ett jävla liv när dom startade campingen också, och den där golfbanan ...”
”Allt går ju vidare ...”
”Min gosse, det måste finnas gränser. Vet du ... Gerda och jag brukar spela sån minigolf, jag har blitt mycket duktig.”
”Vi får ta en match nån gång.”
”Ah du, dom här förbannade benen.”
”Jag vet att du är frisk, för att vara så gammal”, sa jag och jag kunde se dom. Gerda och Georg, lyckliga.
”Vi brukar dansa på bryggan också”, sa Georg och blinkade åt mej. Och jag kunde se dom, Gerda och Georg, varma och rusiga efter en bugg, Gerdas barskhet som smälte i den sista solen. Men ändå tillräckligt för att snabbast av alla beställa en öl i pausen, som en pil förbi den långa kön.
”Polisen anar nåt”, sa jag och tände min pipa, räckte en Cecil till Georg. Han tittade på den. ”Dom tror i alla fall det.”
”Har du blitt snut nu då?”
”Jag vet mycket mer.”
”Är hon ledsen”, sa Georg och tittade utåt, allt vatten som runnit i det gamla vattentornet. ”Klarar hon sej?”
”Hon har cigaretter och öl.”
”Vi vill inte sälja, det är bara det”, sa Georg och tittade på mej med sina isblåa sjöbjörnsögon. ”Det kan väl inte vara fel ...”
”Joschan då?”
”Det är en helt annan historia, han var ingen gangster. Han kom fel från början bara. Det var mycket mitt fel.”
”Berätta ...”
”Det är allt det gamla, du ska inte tro att jag är nån gammal uv med bara fiskrens mellan öronen. Jag har internet och allt ...”, sa han och fimpade och sträckte ut handen. Fick en Cecil till. ”Men traditioner, jag kunde inte tåla det från början, när jag träffade Gerda. Jag kunde bara inte, jag kunde inte ...”, sa Georg och jag såg hur han vred sej inuti och hade ju faktiskt ont. Fast på ett annat sätt.
”Du ville ha en egen son ...”, sa jag. Han nickade.
”Men han hjälpte mej med att knöckla till Gerda 3, försäkringsbolaget kan inte säga ett skit. Vi har räddat huset, och förlorat ... Och förlorat ...”
”Vadå?”
”Det vet du, men det gjorde vi många år tidigare.”
”Min fru och dotter är i Argentina”, sa jag och pipan hade slocknat. ”Min före detta fru.”
”Du kommer att ångra dej, min gosse. Tro mej, det är inte värt det”, sa Georg, och jag visste att det var dags att gå. Jag visste att jag måste leta upp någon gammal melodi ur skafferiet för att inte komma tomhänt till kommunalrådskvinnan, då skulle nog mina fiskar bli varmare än jag ville.
”Kommer du att säga nåt”, skrek Georg efter mej från balkongen när jag gick mot mopeden.
Ta det lugnt, vinkade jag.
”Det är inte vi som är dom riktiga skurkarna, eller mördarna ...”, skrek Georg.
”Det har jag aldrig trott”, sa jag för mej själv. Men ... ”Ta din säng och gå”, hojtade jag till Georg, startade mopeden och for åt nordväst.