Mord i Borstahusen (ill: Mattias Elftorp)

5
Pascal från Bosnien kom inte från Frankrike. Hette egentligen inte Pascal. Men det hade varit lättare att få arrendera restaurangen av kommunen på det viset. Lättare att få bli den färgklick Lokstallet behövde, ett internationellt kök. Det var lättare för Pascal att berätta om hur han tillredde grodorna och fisksoppan i Paris, än att säga hur vattnet vid avloppet luktade i Sarajevo. Om hur hans pappa i början av nittiotalet fick nog. Tog på sej fotbollsskorna och gasade bilen till bergväggen, mumlande något om Camus.
Sådana historier brukade han berätta, Pascal, som hade en tunn och mycket svart mustasch.
”Mon frēre”, sa han och hällde upp ett glas rödvin. ”Du måste smaka. Dom här krutongerna förstår ingenting”, sa Pascal med brytningen som inte kunde alla svenska orden än. Han fläkte med armen mot två män i baren.
”Äh”, sa en storvuxen man med svart hår och stort svart skägg, smutsiga jeans och fiskartröja.
”Vi dricker vad vi vill”, sa den andre mannen, lika svart hår men mindre till växten och utan skägg. Och med kavaj och skjorta. ”Vi betalar, va, så klaga inte.”
”Pardon, pardon”, sa Pascal, ”alla ska trivas.”
”Vi trivs inte, vi väntar och dricker”, sa skäggmannen. ”Grodätare”, mumlade han.
Man kom in genom betong och glas. Till höger fanns konstmuseet och hembygdsmuseet, som Kåre Jonsson basade över.
Till vänster fanns den ljusa matsalen som nästan låg i vattnet, havet åt alla håll.
Och här, låg baren där Pascal höll till nu, innan matgästerna skulle komma. Om det skulle komma några.
”Mon frēre”, sa Pascal och drog mej åt sidan. ”Det luktar sur sill i Borstahusen.”
”Va”, sa jag medan Pascal hällde upp vinet som rubiner. ”Dom där två? Och du har så klart hört om Joschan?”
”Ja”, sa jag och förundrades över hur många som visste vem Joschan var.
”Det jäser”, sa Pascal.
”Kände du Joschan?”
”Känner du Victor?”
”Victor, konstnären ... visst”, sa jag och smuttade på vinet, smuttade på något som kunde vara en rullgardin som långsamt drogs ner och snart skulle smälla upp med stor kraft.
”Han och Joschan har hjälpt mej, hemlighet, mitt franska pass. Jag är lagligt i Sverige, men jag behövde vara fransk, trodde jag. Restaurangen ...”
”Så Joschan och Victor ...”
”Hur länge har jag varit här i restaurangen, snart tre år. Det blir kanske inte det fjärde. Det jäser, det sura.”
”Vad menar du?”
”Jag tycker om den lilla byn, vi brukade vara vid havet när jag var barn, som i ett dockskåp ...”
”Vad menar du?”
”Jag tyckte om det”, sa Pascal och hans ögon blev större och smalare och rödare, ”det kommer att explodera.”
”Vad me...”, just då hörde vi klackarna mot parketten som pistolskott, och Pascal for iväg för att välkomna. Jag stod kvar och såg ut genom dom stora fönsterna. Vinden ökade. Vågorna slog hårdare mot cementpiren, stänkte i skurar på Lokstallets stora fönster.
När hon kom in.
Det kvinnliga kommunalrådet i kort blond frisyr, och jag tänkte på torsk, jag tänkte på kokt potatis. Hon hade en verkligt grön och ärtig dräkt. En ännu grönare och ärtigare kappa, som en ung radioaktiv lodenrock. Och ögonen, som trodde att dom log, strålade kallt. Hon var mellan fyrtio och femtio och hade gjort en spikrak karriär sen hon lämnade sin förra man för tio år sen. Barnen började bli stora nu, brukade hon säga i intervjuer. Vi kvinnor måste förverkliga oss själva.
Och runt om i staden, och ända upp i rikspressen, hyllade man denna fria modiga kvinnan. Som en av grabbarna. Jag hatade grabbarna. Men hon ... den dynamiska ledaren av Frihetspartiet. Hon ägde Frihetspartiet. Hon ägde kommunen i sin sirliga hand som hälsade på bröderna Surström. I sin andra hand, som i en ask, ägde hon sin man som inte hann ta av sej trenchcoaten innan han fick hustruns kappa i famnen. Han var tunnhårig med mustig mustasch och såg ut att vara i fruns ålder. Pressveckschinos, rutig skjorta och slipover. Men jag visste att han var två år yngre än jag, trettiosex. Han hade gått i samma klass som min kusin, som brukade berätta om Chile, om Afzelius och Wiehe. Om Allende. Min kusin var kortväxt och hade långt hår.
”Tänk”, brukade han säga med beundran över sin egen självinsikt, ”alla har dom varit kortvuxna, Hitler, Napoleon, Prince. Alla dom som velat upp. Men du får inte glömma Che, du får aldrig glömma Che ...”, brukade han säga.
”Jag vet inte, Magnus Uggla ...”, sa jag, och när jag gav mej ut på sjön något år senare var min kusins brev till mej i Sydamerika mycket längre än mina var till honom. Jag visste inte vad jag skulle skriva. Däcket är halt när det regnar. Jag har slutat kräkas vid rullningarna. Che är död.


Kommunalrådets man, Mats. Han diskuterade alltid politik med min kusin. Från höger när Mats talade, och långt ut till vänster när min kusin stämde deras självspelande piano.
”Det handlar om personligt ansvar”, sa kommunalrådets man och han hade inte trenchcoat då.
”Ansvar för vem då”, sa min kusin som bara hade en T-shirt med ... Che, på den höstlöviga skolgården. Och jag ville bara veta var dom där snygga politiskt intresserade tjejerna egentligen fanns.
”För sej själv”, sa kommunalrådets man och började bli hetsig i rösten.
”Solidaritet, du vet inget om solidaritet”, sa min kusin som var alldeles röd i ansiktet.
Det var alltid likadant. Jag fick aldrig träffa tjejerna. Jag tog min kusins cykel och hamnade i stan, i Landskrona, köpte billig öl i den gamla puben som låg mittemot kyrkan nära färjeläget. Det var en mycket luftigare känsla och politik där. Jag slapp dom två tonåringarna som stod och skakade av politisk irritation, som stod och längtade efter att bli gamla gubbar alldeles för tidigt. Som längtade efter att snabbt fånga alla svaren och sen aldrig ändra sej.

”Vi ska äta”, sa kommunalrådet och Pascal visade dom till ett tvåmansbord just vid fönstret, ”vi är fyra”, sa hon och nickade åt bröderna Surström.
”Jaha”, fick Pascal ur sej, ”jag trodde inte ...”
”Det är inte ditt jobb att tro”, högg kommunalrådet mot Pascal, medan hon log mot mej. ”Jag har ordnat ditt kontrakt, jag kan riva det också”, sa hon och log igen. Pascals ansikte var en sol som gått i moln, åskmoln. ”Du har ljugit för mej, Paco”, sa hon. ”Det slutar du väl med ...”
”Ja ja, givetvis”, sa Pascal med bitande tänder.
”Vi ska ta en drink först”, sa kommunalrådet och log än en gång mot mej, ljudet av klackarna. ”I loungen”, sa hon och pekade på några fåtöljer vid ett lågt bord. ”Herrn kanske önskar sällskapa oss”, sa hon och jag såg hur hennes man skakade på huvudet inuti medan han nickade mot mej.

”Det finns så mycket potential”, sa kommunalrådet, och bröderna Surström nickade. ”Se på Disneyland”, sa hon och jag tog en djup klunk.
”Disneyland”, sa jag hårt, och alla ryckte till. Den store brodern verkade fila knogjärnet. ”Jag förstår inte ...”
”Vi måste expandera, vi måste ha hit folk ...”, så hostade hon, ”... rätt sorts folk, hm, alltså, ja, bröderna Ström här kommer från Ängelholm, fria entreprenörer.”
”Det är för många spaggar här”, sa den store Ström som drog i sej en dubbel dry martini till. ”Det kostar ...”
”Hm, nja. Alla ... alla ... Ja, alla”, sa kommunalrådet. ”Men man måste ta ansvar.”
”Men det är ju en mindre nu, i alla fall”, sa den store och bankade i bordet efter Pascal.
”Ja, och du sysslar ju med musik”, sa kommunalrådet och la en hand på min axel.
”Jag skriver mest reklamsånger.”
”Reklam är bra”, sa hon och nickade ut genom fönstret. ”Vi har stora planer”, sa hon. ”Landskrona och Borstahusen ska på kartan. Vi ska synas från Öresundsbron, eller hur”, sa hon och nickade mot Mats som skakade på huvudet igen när han nickade tillbaka. ”Du kan få skriva en sång till oss. Den måste vara piffig, allt det fina ska med.”
”Jaha ...”
”Jodå jodå, du får rundligt betalt, kvalitet kostar. Du kommer hem till mej imorgon då, på kvällen. Ja, till oss ...”
”Jaha ...”
”Vi har klaviatur, Mats brukar klinka ibland”, sa hon, som en kvinna som aldrig har hört ett nej. ”Byggnadsindustrin blomstrar, vi ska få den att blomstra ännu mer, högre”, sa kommunalrådet och reste sej upp med sin korta kropp och höga klackar. ”Det måste synas!”
”Ja ...”, sa en av Surströmmarna, ”då är det ju bra med polacker, i alla fall ...”
”Jaha ...”, sa jag och lämnade min drink ouppdrucken, ”jag ska väl hem och skira smör och riva pepparrot. Citron ...” sa jag och bugade, gick bort till Pascal som skakade på huvudet, torkade och torkade ett vinglas.
”Det är nog torrt nu”, sa jag och klappade honom på axeln.
”Inte bra”, sa Pascal.
”Var rädd om dej”, sa kommunalrådet när jag lät dörren falla igen.