Nästsista delen, den sista kommer imorgon, kanske ...

12
”Te quiero, pappa.” Min dotters röst på telefonsvararen. ”Jag älskar dej, jag saknar dej.”
Sen gick jag radiostyrd ut genom dörren. Och in genom den andra dörren till det gamla brygghuset, sjönk ner i farfars fåtölj och det var slappa armar. Det var tomt men ändå fullt av hopp och glädje, och tårar nerför kinderna.
Jag brukade berätta den historien för Anna, förr:
”Min mamma och pappa skakade hand. Dom var helt överens. Pappa stannade i huset i Borstahusen, med extrahuset som bara var en vägg för lä. Mamma tog en taxi till Sturup och ett flyg till Malaga.”
”Ja ...”, sa Anna och tittade noga på mej, märkte att det ryckte i mina kinder vid ögonen. Vi satt under plasttaket i trädgården i Limhamn. Vår dotter sov i sin säng. Vi öppnade en flaska till.
”Jag lovade mej själv att aldrig skiljas från dom jag älskar, om jag kunde bestämma själv. Jag kunde inte förstå att man inte ville vara nära ... alltid ...”, sa jag och hon la sina händer över mina.
”Du behöver inte”, sa Anna, och vi hörde bara det lätta regnet.

Jag drog mej upp igen. Det var sent för små flickor i Argentina att vara vakna. Jag gick in till pianot, men stannade först på grusgången och sög in luften, tänkte mej några månader framåt när allt skulle dofta grönska och hav. Om jag skulle vara här då.
Jag gjorde det lätt för mej. Plockade fram en gammal skiss till en melodi som var stulen från Evert Taubes Tango i Nizza, om hur dom möttes sen igen och förstod. Så snodde jag några rader från Anki Nilssons gamla hit Leva loppan i Landskrona från diskotiden, gjorde om lite och nöjde mej med det. Jag tänkte ändå inte sälja något. Jag ville bara få audiens. Jag ville lägga pusslet.

Jag fyllde badkaret på ovanvåningen, öppnade fönstret och allting ångade och svalkade. En öl och den danska radiokanalen med gamla lugna godingar. Jag längtade efter andra sånger, men jag ville inte gråta, hade inte tid med det nu. Jag längtade efter min barndom och en godmodig Edvard Persson, vid en porlande bäck och ett dignande smörgåsbord, som kom med korviga fingrar för att reda upp allting.
”Så, nu gör vi såhär”, och förde samman dom trätandes händer på ett självklart sätt. Som hade dom alltid suttit tillsammans.

Jag tände pipan på trappen och gick iväg i skymningen. Jag tänkte komma något för tidigt. Det hav som alltid brukade blåsa var stilla, lyktorna tändes på Ven och i Köpenhamn. Jag hade golfbanan på min vänstra sida, vände mej om för att se om jag kommit ihåg att tända ytterlampan.
Då såg jag ett ensamt ljus på femtonde hålets utslagsplats.
Jag kisade och såg konturerna av en människa med golfbag. Med en pannlampa. En ganska halvhygglig golfsving och min pipa glödde. Och jag hörde hur klubban träffade bollen. Och jag hörde hur det svischade alldeles nära mitt huvud.
”Helvete”, skrek jag som en reflex, och slängde mej ner.
Jag låg och kände lukten av fukten, tänkte på vad jag läst i boken som farfar skrev efter kriget i Spanien, Samtal med mej själv:
”Man hör kulorna, man slänger sej, men då är faran redan över.”
”Hur vet man det ...”
”För just den gången, faran kommer alltid tillbaka.”
”Vadå?”
”Girigheten, den dåliga självkänslan. Dom går här på jorden, man tror att dom är vanliga människor. Men man behöver inte titta så noga, dom avslöjar sej. Dom kan inte stå rakt på riktigt, dom börjar alltid darra.”

Några svanar bara. Allt annat var stilla. Jag kunde inte ha legat mer än några sekunder. Jag reste mej, borstade mej och tittade bort mot där jag sett golfspelaren. Men ingen tänd lampa. Månen for med ljus över vattnet. Jag märkte att jag var nära den plats där jag hittat Joschans döda kropp. Men inget nytt lik när jag böjde mej ner.
Bara vinden som tilltog. Bara en fukt från havet och himlen som mörknade av svarta moln. Månen som försvann. Dom första dropparna regn.
Bara en golfboll. En Slazenger, nummer ett.


13
Jag var Sherlock Holmes i dimman i dom skumma gränderna. Jag såg skuggfigurerna som smög i skydd från gatlyktorna, svarta katter som ylade i prången med uppfällda klor.
Jag passerade campingplatsen och kom in i byn. Kommunalrådets hus låg just i början, nära campingplatsen som skulle skövlas om planerna på ett lyxreservat blev sanna. Det skulle inte finnas plats för vanliga människor med vanliga drömmar om ett par sköna mysbyxor och något enkelt och gott att grilla till tyskölen. Ett parti minigolf innan svängomen till lågbudgetdansband på bryggan.
Blåsten tilltog. Regnet tilltog. Jag hörde en bildörr stängas. Jag tyckte mej höra steg på grusgången som gick bakom kommunalrådets hus. Jag tyckte att stegen smög.
Jag var Hercule Poirot men inte lika säker. Jag närmade mej huvudingången, där fanns inget grus. Jag hörde ingen dörr stängas. Jag såg två skuggor, en längre och en kortare. Dom verkade inte ha något att dölja. Jag hörde dom genom mörkret.
”Fan också, hon är inte där”, sa den kortare.
”Hon skulle ju va hemma”, sa den långe.
”Vi skulle ju få allt i hamn ikväll ...”
”Vad ska vi göra?”
”Vi går ner till den jävla hamnen, till den där jävla spaggebaren.”
”Nån ska spela där ikväll ...”
”Hon har kanske gått dit”, sa den kortare av bröderna Surström. Och i mitt huvud, alla ugglorna som gömt sej i mossen gol som köpslog dom om allt smör i Småland.

Jag brydde mej inte om regnet, men om jag hade haft ett paraply. Om jag hade haft ett vapen. Det är för sent, tänkte jag och drog mej bakåt i minnet ...
... när jag och Slimey Joe träffades längst ut på klippan i Sagres i Portugal.
”Det handlar bara om koncentration ...”, sa han, stod som i luften på ett ben och rörde sej mycket långsamt. ”... att fokusera på vad som är viktigt”, sa Slimey Joe, och det var tidigt på morgonen och jag var trött. Vi hade spelat hela natten på hotellet för svenska turister. Alla hade velat höra Tomas Ledin och Gyllene Tider. ”Man kopplar inte bort, man bara väljer vad som är viktigt”, sa Slimey Joe, och han lärde mej den säsongen, hur man kunde försvara sej genom att undvika.

Men jag var tvungen att agera nu. Jag tänkte på mina händer som möjliga dödliga vapen. När jag kände på dörrhandtaget. När jag tryckte ner det. När det var öppet, när jag gick in.
När jag smög i hallen och svängde in bland dom tunga tavlorna till något som verkade vara ett arbetsrum, där hennes huvud hängde tungt mot skrivbordet. Där en liten å av blod rann från munnen. Och jag hann skymta någon som kom fram från bakom dörren. Något som liknade en ovårdad golfsving. Och, just där nacken slutar, fick jag en hård smäll ... som under vatten tittandes genom en vinglig yta, såg jag hur han måttade ett slag till ... hörde jag hur en bekant röst ... inte skrek, bara befallde.
”Spelet är över, game over”, sa Hansen, och jag hann flina för mej själv över ordvalet, innan jag svimmade av.