Jag vet inte varför

Danmark vann handbollen mot Ryssland i sista sekunden. Ett närmast omöjligt mål. Men det finns alltid en liten chans.
För svenskar som urskiljningslöst älskar USA och därmed ofta hatar Ryssland, var det ju också skönt.
Jag är nyfiken på USA. PÅ allt det andra. Det som vi inte övervräks av.

Imorgon, fredag, ska jag vara invigningstalare på Landskrona Trädgårdsgille. Sen ska ett band med östeuropeiska influenser spela. Då duger det, kanske. Då kanske man kan svänga med kaffekoppsbenen. Klockan nittonhundra utanför konsthallen. Giv akt!

Hon är så liten, min yngsta dotter. Men nu har hon börjat på dagis. Hon är van vid att träffa människor. Det finns andra limhamnsbarn som startar sin dagiskarriär. Dom kan vara upp till tre år och tämligen beroende av sina mammor. Jag tror inte på det. Anna är fjorton månader. Hon hade gärna fått vänta några månader till, men vi har inte råd.
Johanna ska vara ledig en dag i veckan.
Jag lämnar barnen strax innan halvtio. Dom får ta det lugnt. Sen jobbar jag extra när Johanna och flickorna har somnat.
Man får göra som man vill.
Jag är stolt över mina självständiga barn.


Den trettionde augusti är det dans i Wrangelska parken. Mobster, Sture Allen den yngre, jag, det legendariska punkbandet Bristles, och mycket mcyket mer. I Landskrona. I det Landskrona där mycket av konstruktivt/kreativt ungdomsarbete motarbetas av dom (några) smygfascistiska makthavarna, pekpinnemagistrarna som bara kan lukta rädsla, makt, rika invånare och poliser.
Det är fan vad det blåser kallt. Gång på gång, ett hårt regn faller.