Mera mord

8
Jag gick tillbaka hem. Jag gick in i det gamla garaget, förrådet, som hade varit ett brygghus från början. Lågt i tak, några spindlar hade börjat vakna och väva. På hyllor stod en sorts skulpturer av trä bredvid färgburkar och intorkade penslar. En skinnoverall och en vanlig blå. Flera gamla cyklar och två par gammeldags längdåkningsskidor som såg nästan nya ut. Allt i ett virrvarr.
Jag hukade mej genom, fram till en dörr och öppnade. Fönstret var mot havet och den steniga stranden. Ljuset kom in på ett annat sätt. Den gamla fåtöljen stod kvar i det inre rummet där taket var öppet upp i nock. Rummet var nästan prydligt. Det lilla bordet och snickarbänken. I skåpet stod historiska böcker, farfars egna böcker och en flaska calvados. Jag tog en liten klunk, för att få fukten att dofta gott av jord. Jag tog en klunk till, för att få upp värmen lite, få upp ångan. För att få upp aptiten inför lunchen. För att få tankarna att flyga åt rätt håll. Det finns alltid en anledning.
Jag brukade tänka så: Var är jag nu? Vad ska jag göra nu?
Joschan är död. Joschan var Victors son. Någon var Joschans mamma. Det finns en skatt som ingen ser. Det finns en skatt som ska begravas i betong för att ett monument ska byggas. Det finns egon som ska pumpas och pumpas upp. Det finns en gräns att inte passera, inte dit där allting spricker.
I farfars gamla fåtölj. Mitt minne av farfar handlade om mod, och lugn, om Evert Taube, Spanien och solidaritet.
Farmor brukade berätta:
”Det finns alltid en anledning, brukade han säga. Annars får man konstruera någon, brukade han säga. Vi drack alltid kaffet tillsammans, men påtåren tog han med sej in i boden. Sen satt han där med calvadosen, böckerna och kniven och alla träbitar han släpade med sej från sina morgonpromenader. Jag må ha min kontemplation, brukade han säga och le med ögonen. Han hade så stora ögon under dom stora ögonbrynen.”

I farfars fåtölj med doften av gammal visdom i näsan. Det var som att ta sej dit. Sen var det som att vakna upp. Georg! Vad hade hänt egentligen. Jag hade känt Georg sen jag var liten. Han och farfar brukade ha affärer ihop.
”Det är inget vi pratar om”, brukade farmor säga, ”men vi äter den bästa fisken, och dricker gott därtill ...”
Vad hade hänt med Georg?
Jag gick tillbaka till den låga takhöjden och bråten, hittade farfars inoljade moped. Ledde ut den och fick igång den på fjärde försöket.
Det var ju lördag. Då måste man gå på stan. Landskrona. Marknaden på torget skulle fortfarande vara igång. Georg skulle fortfarande vara på lasarettet, han skulle behöva lite uppmuntran. Jag skulle behöva lite kött på dom magra benen. Iväg.

9
Det hölls en manifestation mot våld och rasism på Rådhustorget. En kvinna med en liten högtalare pratade om vidsynthet och förståelse.
”Du kan för helvete inte se nåt, din kommunist”, skrek en man i publiken som bestod av yngre och äldre. Några barn plaskade med pinnar i vattnet i fontänen. Några av föräldrarna hade slöjor, andra hade blont hår. ”Du har ju huvet i sanden, strutsajävel”, skrek mannen med halvkort hår och skägg runt munnen men rakade kinder.
”Kan du vara tyst, vi har ett möte här.”
”Jag vill säga nåt, ju.”
”Du står inte med på talarlistan.”
”Ska det va demokrati, va”, skrek mannen, när man satte igång musik, högt och skorrande.
”Nu kommer dansarna”, höjde kvinnan med mikrofonen sin röst, ”vi inom Solidaritetspartiet vill ha ett samhälle för alla. Då måste det vara allas ansvar”, nästan sjöng hon. ”Allas!”
Från bakom en kebabvagn kom nu ett folkdanslag som påminde om Leksand, men stammade från Albanien. Flera av barnen som plaskade började dansa. Folkdanslaget sträckte fram händerna och bjöd in.
Jag tänkte vafan, och gav mej in i leken i virvlarna. Dansade och svettades och hamnade plötsligt i famnen på kommunalrådskvinnan från Frihetspartiet.
Och utanför vår allt större ring fortsatte mannen med det omoderna skägget att muttra. Några klappade takten. Några köpte potatis och morötter av inresta bönder från trakten kring Asmundtorp. Några män i gråa eller beiga kläder ställde sej att muttra med skäggmannen medan deras fruar förfasades över invandrarkvinnan i flera klänningar som sålde kitsch. Kitsch för vem, hann jag tänka innan kommunalrådet drog mej tätt intill.
”Du glömmer väl inte ikväll”, sa hon och blinkade.
”Jag ska spela en låt, ja”, sa jag och kände hennes tunga parfym, såg hennes tunga. Och långt bakom, i hörnet av torget, i utkanten, såg jag hennes man med glasögonen på och en kamera i handen.
”Det är väl underbart med mångfald”, sa hon och vinkade mot sin man, han kom närmre. Hon lämnade mej och tog istället tag om en mörk kvinna i folkdräkt. ”Fotografera nu, Mats, skynda dej. Jag kan inte hålla henne länge”, skrattade hon och blinkade åt mej igen.
Mats knäppte några gånger, gjorde tummen upp och skyndade iväg.
”Vi lägger ut det på hemsidan”, sa kommunalrådet, ”man måste vara om sej och kring sej. Det är hårda tider.”

Min mun. Jag smakade bara gammalt hår med för mycket puder och spray. Jag måste skölja ner något annat. Jag måste ha lite mat för det att landa i.
Så jag gick in på en av krogarna kring torget. Ställde mej i baren för att få en stout. Bläddrade i lokaltidningen. Det skrevs en del om mordet på Joschan, men inget nytt, enligt kommissarie Hansen. Stod det att läsa.
”Ser man på, ser man på”, stod det att höra, och jag vände mej om.
”När man ropar i skogen ...”, sa jag.
”Då kan man kanske få sällskap till maten”, sa Hansen och nickade mot restaurangavdelningen en trappa upp.
”Hur så?”
”Följ bara med ...”