Nu sover barnen äntligen efter den årliga kräftätningen hos Malin och Fredrik. Nu är det dags för hårda puckar:

Mord i Borstahusen (illustrationer Mattias Elftorp)

1
Det fanns spår i sanden vid den gamla bunkern. Per Albin-linjen. Min farfar brukade berätta om kriget. Jag var bara ett barn. Han brukade berätta om Spanien.
”Tänk dej, vin rött som blod. Ur tjurpungar”, brukade han säga. ”Vad skulle man göra ... Blunda och dricka bara.”
Det fanns spår i sanden norr om Landskrona, just norr om Borstahusen. Just söder om Sandbergen där jag bodde i min farmors gamla kulturminnesmärkta hus. Här hade jag haft mina somrar. Hit hade jag kommit tillbaka. Som att en stor rovfågel fångat mej i Malmö, flugit en bit och sen märkt att jag var alldeles för benig och tunn. Släppt ner mej i farmors skorsten.
”Jag som ska in på hemmet”, hade farmor sagt. ”Jag behöver nån som tar hand om huset.”
”Här är jag”, hade jag sagt, som jultomten sotig och bränd.

Jag hade vaknat tidigt som vanligt, vanliga dagar. Som nästan alla dagar var. Jag tog mina insomningspiller varje kväll efter Sportradion 21.40, somnade ensam till alla ensamma som pratade i Karlavagnen.
Det hade funnits en annan tid. På båtar och i pianobarer, men det var bara minnen nu. Det hade funnits en annan tid. Med fru och dotter.
Jag hade nya rutiner nu, efter nästan ett år. Jag brukade gå söderut eller norrut på morgonen. Titta på, gräva lite, eller vattna rosorna som klängde mot dom vita väggarna upp mot det röda taket.
Alltid jeans, skjorta och kavaj. Alltid lagom slitet och ingånget. Nu var det vårvinter och vind. Jag fick ta den blåa bomullströjan också. Och halsduken. Och mössan i rött som min mamma stickat nere i Spanien där hon tyckte att allt var enklare. Allvädersstövlarna som jag hamstrat fyra par av när byggvaruhuset hade konkursutförsäljning i trakterna kring Glumslöv.
Jag nynnade på en ny sång och såg spår i sanden. Alla dessa sånger jag skrivit, till reklamfilmer och tramsiga reklamjippon. Så träffade jag en gång mitt i prick. Kärlekens vita snö sjöngs in av Björn Skifs, låg på Svensktoppen i sextiotre veckor. Bröllop, dop och begravningar. Samlingsskivor. Jag kunde ta det lugnare nu. En del pengar trillade in ändå.
Oftast tog jag den sydliga promenaden, golfbagen och fem klubbor. Längst ner där stranden mötte havet, Ven och Köpenhamn på andra sidan. Bort till golfbanan där tallarna lutade med västanvinden. Min pappa brukade prata om västanvinden.
”Tänk ... ”, brukade han säga när vi satt i lä i hans trädgård. ”Jag fick bygga ett helt hus till bara för att kunna sitta ute. Men vad gör man inte ...”
Spåren i sanden just där jag brukade svänga in till golfbanans mest norrut belägna hål. Jag brukade inte spela hålen som det var tänkt. Jag gjorde som jag ville tidigt på morgonen innan dom riktiga golfspelarna nådde ut hit. Tian, trettonde, fjortonde och femtonde var min värld. Jag skapade mitt eget liv med flera bollar och få klubbor.

Kroppen. Just där tallens skugga brukade slå i april när jag var på väg hem, låg den. Ett svart moln for snabbt över himlen och skuggade allt. Jag gick bakåt, kände i fickor efter ... jag vet inte ... Något att stoppa obehaget i och slänga iväg. Låta måsarna äta upp det. Jag ville ha lugn och ljusa dagar.
Spåren i sanden. Två som hade gått dit. En som hade gått tillbaka. En som låg stilla på magen med bara avslutade dagar kvar.
Jag plockade fram min mobiltelefon och ringde polisen.
Det var väl en satans morgon till att bli förstörd, tänkte jag tyst och skamset.


2
Kommissarie Hansen. Jag hade bara pratat med honom på telefon tidigare. När min före detta fru, Anna, hade förolyckats av en stekpanna.
”Rutinsamtal”, sa han med vass och bestämd röst den gången. En röst med toner från Danmark. ”Vi misstänker alltid dom närstående.”
”Vi har inte stått varandra nära på ett tag nu”, sa jag och skrattade, ihåligt och nära att göra ont. Men jag hade bara det försvaret, skoja bort.
”Det kan ligga latent”, sa han och jag hörde hur han tände en cigarett genom luren.

Rosorna med sina taggar. Borstahusen och Landskrona. Ibland tog jag bort filtret framför ögonen in mot mej själv, tände en strålkastare i mörkret. Undrade vad jag egentligen gjorde här. När höststormarna, när alla stormar överallt, rev upp min själ i gelé.
Vi hade haft det bra i Limhamn. Jag var inte längre sjöman. Jag var inte längre barpianist tills morgonen grydde både här och där.
Vi hade vårt lilla hus och vårt lilla barn. Vi hade varandra. Man, kvinna och dotter. Jag cyklade in till Möllevången där jag hade en liten arbetslägenhet. Så vi slet med att få pianot upp för dom sneda och slingrande trapporna. Så unga vi ändå var. Så livet ändå kändes som att nu hade vi hittat hem till ... ett liv.
Pariserhjulet i Folkets park snurrade uppåt när jag rökte min pipa på den lilla franska balkongen. Träden och lukten av hästbajs och vår.
Pariserhjulet. Dom vackra och lyckliga satt där och vinkade åt mej, och jag vinkade tillbaka.

Måsarna cirklade över oss. Som gamar i öknen i vilda västern-filmen från barndomen. Lukten av mat. Krabborna skulle snart börja kräla sidlänges från sina hålor. Han tände en cigarett nu också, kommissarie Hansen.
”Jaså, det är du”, sa han utan att titta upp. Tittade bara på liket. Tittade inte på svanarna som simmade utåt bland stenarna i det långgrunda vattnet.
”Vi har aldrig träffats”, sa jag och stoppade pipan med min tobak som luktade rökta russin.
”Jag trodde att du var äldre.”
”Jag lovar att bjuda dej på mitt fyrtioårskalas, det är bara några år dit”, sa jag och sträckte fram min hand.
”Det var efternamnet, det är ganska ovanligt. Jag minns din fru.”
”Före detta.”
”Hon klarade sej”, sa Hansen och tände ännu en cigarett.
”Ja, det ska mer till ...”, sa jag och bet mej i tungan.
”Var försiktig med polisen”, sa Hansen.
”Vad har hänt egentligen”, sa jag och längtade hem till mina vanor, farmors välstämda flygel och läsfåtöljen innan eftermiddagens eskapader. Jag såg en trut dyka alldeles nära, fånga något som var för stort för näbben. Och tappa, just mellan mej och Hansen.
”Slazenger, nummer två”, sa Hansen och tog upp det som var en golfboll. ”Hårt slag i bakhuvudet”, sa Hansen och nickade mot någon som verkade vara rättsmedicinare i vit rock och plastkläder och handskar. ”Det är Karlsson, rättsmedicin. Han är sur och tvär men bra som fan.”
”Som du?”
”Bra som fan?”
”Ja ja ... Som en klubba då, eller en golfboll ...”
”Kan vara”, sa Hansen och tog upp ett stycke bränt trä. ”Brukar dom grilla här?”
”Vilka dom?”
”Tja, inte vet jag.”
”Det är inte säsong nu. Men ... ungdomar. Invandrare, fast dom brukar sitta närmre campingplatsen.”
”Dom har kanske sina tält där.”
”Du har kanske din hjärna där. Eller, den kanske sitter fast i nåt ekorrhjul hos borstahusarna som bara grillar i sina egna trädgårdar.”
”Va?”
”Detta är allmän mark ... Jag har saker att göra”, sa jag och vände mej bort.
”Vi kommer att höra av oss.”
”Inte för sent, hoppas jag.”
”Lita på det”, sa Hansen som jag inte förstod mej på. ”Jag menade inget illa, verkligen”, sa han, och jag kunde inte låta bli att titta på spåren i sanden. Det var något som inte stämde.
”Förresten, vem är det som är död?”
”Joschan, han har sysslat med det mesta ...”
”Vadå det mesta ... Mord? Misshandel?”
”Inget sånt, vad jag vet, alltså. Smuggling, men nu är det slut.”
”Är det slut nu ...”
”Märkligt”, sa Hansen och blåste rök mot den ännu stilla himlen. ”Nummer två ...”