Snabbsköpskassörskan, i kvarteret där jag bor

Det är ganska ofta trevligt att prata med snabbköpskassörskor.
Men om jag skulle välja samtalspartner i något viktigare syfte än vädret, julen, mycket folk i butiken, och så vidare.
Så skulle jag inte välja att prata med någon av dom snabbköpskassörskor som jag känner eller inte känner.
Skulle du inte, Jonte?
Är du säker på det?

Jag har jobbat som städare i perioder under flera år, haft några mycket trevliga arbetskamrater.
Jag minns kvinnan i sextioårsåldern som suttit i telefonväxel tidigare, men börjat städa när sådanna togs ur bruk. Hon hade städat i trettio år. Hon hade en hes, raspig röst. Hon var tunn och härdad och hon rökte mycket i vårt rastrum. Hon hade så ont i sin rygg och sina handleder. Det var när jag just slutat gymnasiet. Jag var tillbaka, kanske inte som en vinnare, men som en hyggligt duktig skolstädare.
Det ffanns ett torg i närheten, man kunde ta två folköl på lunchrasten med snubbarna som brukade sitta där. Jag har pratat mycket, lärt mej mycket om livet av gamla städtanter och sup- och knarkgubbar.

Jag har jobbat med utvecklingsstörda barna väldigt mycket. Vad många trevliga barn jag mött. Vad många trevliga arbetskompisar jag har haft.
Jag har alltid jämfört mitt skrivande med dom som varje år ställer upp i SM i traktorplöjning. Att plöja den perfekta fåran. (Som flickan sa ...)

Varför är du så tvär mot snabbköpskassörskor, då?
Har du inte lärt dej något?

Äh, jag tänker på en speciell person. Jag känner henne ganska väl. Hon pratar ofta om sitt jobb och varorna hon säljer. Hon frågar aldrig mej om mitt jobb. Hon frågar aldrig Johanna om hennes jobb. Hon bara pratar sitt snabbköpsprat.
Nej, inte bara, absolut inte bara. Men tillräckligt ofta för att man ska tröttna på det.
Så får det vara.
Så får hon leva sitt liv.
Om hon nu verkligen vill det.
Ett alternativ är ju att vakna.

Men jag skulle aldrig prata om saker som låg nära mitt hjärta med henne. För jag tror inte att hon kan förstå någon annan än sej själv.
Jag tror faktiskt att hon har mycket svårt att förstå sej själv också. Det blir så när man aldrig gräver ordentligt. Allt blir grunt.

Och hon skulle kunna vara en man.
Och han skulle kunna vara advokat.
Och han skulle kunna vara en hon som så många andra. Som bara rusar och fortsätter och fortsätter utan att reflektera. Så kommer det en vägg eller mur. Och då kan det vara för sent. Eller inte ... om man bara vågar gräva en smula. Ett spadtag åt gången.