Jody and the kid

När Kris Kristofferson sjunger exakt så man ska sjunga.
Och jag smälter. Och jag kan gråta.
Och jag tänker på tidernas begynnelse. Eller, vi var tjugo tjugoett. Hon och jag promenerade i Karlslund i Landskrona och dom första löven föll och jag gick in i hösten mycket värre då än nu. Och då är det ändå en ganska stor dos melankoli nu.
Hon sa saker då som jag inte kunde förstå efter sommaren, hon grät ibland och jag sa något fel och hon hade en mörkgrön jacka mot dom bruna och mörkgröna höga träden. För jag kunde inte förstå. För jag har aldrig förstått. Jag har aldrig trott på att jag kan vara älskad.
Det var den tiden i livet, fem år i dalar och toppar, nästan drunknade i vågorna. Vi lärde oss kanske något.

När Kris Kristofferson sjunger Jody and the kid, andra halvan av låten, tänker jag på mina barn, mest på Elsa. Hon är lika sur som jag på morgnarna. Hon har ont i magen ibland. Oron sätter sej där.

Allt var innan allt som skulle hända. Du ser inte kulan med solen i ögonen, stupet i dimman, hon som kommer springande rakt framför bilen när du gasar och allt är … den korta stunden av lycka, innan katastrofen. Kanske.