Varsågod

Som Ulf Lundell skrev, sjöng: "Jag skriver bok, jag skriver bra, och jag vill inte komma till slutet."
I vissa sånger känner man en frid. Det är kanske en mycket uppriven person i kaos och misär som skrivit, som varit tvungen att skriva sej lugn. Att åtminstone någonsatans få ett rum med, just detta frid. Kanske kärlek. Eller tro ... på något. "Jag älskar kvinnan i min bok", sjunger Ulf Lundell.

Den långa starten på romanen jag skriver har varit nödvändig.
Eller hade jag kunnat skita i boken. Den blir nog inte min viktigaste. Jag har en annan skiss som jag känner starkare för.
Men sånt vet man aldrig. Förrän efteråt. Kanske.
Jag skrev och gav ut en novellsamling, och en bok med mina texter och Thomas bilder. Medan jag samlade mej.
Det var något som inte kändes rätt. Det var saker som kändes konstruerade.
Nu ska vi ju veta det, att böcker är konstruerade. Men konstrukyionen ska ju skymma sikten så lite som möjligt, eller inte alls.

Och då kan jag välja liknelser, eller exempel. Köttgryta eller Håkan Hellström? Jag tar kanske båda.
Vi kan börja med Jehåvasjäveln. I sista tredjedelen hittar Henrik Pettersson en metod. Han upprepar en fras. Skriver några meningar, upprepar frasen igen. En stilistisk metod som jag antar att Henrik Pettersson blev glad över. Men det blir problem när metoden syns så tydligt och att boken i övrigt inte är särskilt språkstilistiskt skriven.
Men jag förstår varför han gjorde det. Jag förstår varför en redaktör valde att ha kvar det.

Jag pratar alltså om köttgryta.
Det kan räcka med att hälla i några deciliter vin, ett lagerblad och pepparkorn. Själv blir jag ofta crazy och, låt mej vika av ... Brasse i Fem myror. Ja, Eva är vidunderlig, men Brasse, allt han tycker är gott ska ner i grytan, glass och köttbullar.
Det blir ofta inte bra.
Men köttgrytan ska ha sina beståndsdelar, köttet ska kokas mört. Och oliver och syltlökar, inte för tidigt. Champinjonerna ska ju inte bli saggiga, men dom hjälper upp smaken. Morötterna får vänta lite. Löken ska fräsa med från början, koka sej osynlig. (Det är bra när man har små barn också, dom gillar sällan lök, om dom vet om att den finns.)
Koka sej osynlig. Det är alltså det allt handlar om. Delvis.

Det måste bryta av också. Boken får inte bara rinna över och vara skön och enkel ett slag. Visst, du blir rik då. Men stolt?
Klas Östergren menar att man måste ha transportsträckor.
Peter Kihlgård pratar om lätthet. Inte ett alltid synligt Damoklessvärd, utan den tunna isen som du ändå går över, som du vet kan brista, som du vet hur kallt och mörkt och djupt och omöjligt det är under, i.
Jag pratar om musiken, rytmen, melodin. Jag är ingen jazzkille. Men jag skriver nog lite jazzigt. En roman, sen frihet. Stopp, korta trudelutter, längre böljande sjok.
Åtminstone vill jag ha det så, nästan osynligt.

Till Killor with love var en LP. Med en lång bonuslåt sist, inte alls tillhörig eller nödvändig för själva samlingen. Och några låtar vill man ju alltid in och peta i, ångra. Jag borde haft med den istället. Det kan man ju alltid ändra live.

Den ordentlige och oftast förträfflige Håkan Hellström vill göra löst svängande skivor (i alla fall dom tre senaste, särskilt dom två senaste) som ska låta inspelade på två kafferaster.
Så går det givetvis inte till. Men han gör det jävligt bra.