Irländskt väder långsamt

Igår regnade det, och en kall vind. Jag har inte mycket att säga om igår. Kanske lite om Annas sätt att använda tejp till teckningarna som sitter på väggar, dörrar, ligger i högar.
Kanske den där goda kycklingen, och kallskuret, fläskfilé. En god sås, potatisgratäng, oliver, körsbärstomater, till och med schalottenlök.
Kanske berätta att Elsa och Johanna åt med god aptit. Men den där Anna: mattrotsaren.

Men i måndags ...

Men i fredags ... jag måste få det ur mej.
Om man, när man rankar en människa, utgår från den personens egna pretentioner och möjliga begåvning, och sen utgår från vad den människan verkligen gör.
Så måste jag säga att Alex Schulman måste vara en av Sveriges minst coola människor.
Alex Schulman har en sorts lista i fredagens nöjesbilaga i Aftonbladet. Ja, innovativt, en sån lista som Tom Hjelte hade för evigheter sen, som Virtanen hade innan han började växa upp i sin nöjesjournalistik. Och nu, entreprenören och tyckaren, Schulman som försöker vara cool, lite oväntad och han hö höar särkilt med den mindre framgångsrike lillebrorsan när han tycker att han slaktar heliga kor.
Men i fredags ... mest ute var Mauro Scocco. Mauro var den värsta mansgrisen riket skådat.
Varför?
Jo, Mauro hade i en längre intervju berättat att han inte ville göra en omgång till med Plura och maten. Han trivdes inte i rampljuset. Han hade tackat nej till Så mycket bättre. Han vill inte figurera i ett sammanhang där alla älskade alla halvkonstlat framför tevekamerorna, han tyckte att det skulle kännas obekvämt.
MEN! OM! han nu skulle vara med (vilket han inte skulle) så ville han vara bland människor han kände och respekterade, till exempel Plura och Lars Winnerbäck, och några andra män. Bara män, ja.
MEN! Han ville inte vara med!
Så, Schulman slår på stora utetrumman. Mansgrisen Mauro.
Schulman som inte vet vad nej eller intigritet betyder. Schulman som är med i allt, nu senast det där avdammade vitsprogramemt som man hatade redan för tjugo år sen.
Innan dess? Programledare för Paradise Hotel. Och mer och mer och mer, skit, bara han får synas.

Men i måndags ... jag tog ett tidigt tåg. Ett av dom nya pågatågen, där trivs jag inte alls lika bra som på öresundstågen. Det är för öppet.
Och solen kom när jag kom till Landskrona. Bussen till centrum. Museet var stängt. Gick ut till slottet och runt, bort på linjen och till vattentornet och Seglarpaviljongen hade renoverat och nyöppnat. Och solen. Och lä. Och det var så skönt att sitta. Jag läste lite manus och ändrade. Skrev lite. Läste Kvällsposten. Och småbåtshamnen och rännan och kallbadhuset, och Ven där och Köpenhamn där. Och hela tiden solen.
Och allt som har hänt och jag såg allt samtidigt och det blev ju en förbannad röra, så mycket kan man inte samla eller smälta.
En promenad till och dom håller på att bygga en ny småbåtshamn vid det gamla färjeläget, fast nu är det för annat folk och heter därför marina.
Och en synskadad dam med rollator kunde inte komma fram och jag lyfte rollatorn och hon höll sej i mej och jag sa: ett trappsteg till och hon var tacksam och jag kände mej god.
Sen träffade jag Thomas på Speakers Corner och vi får nog ihop något. Vi kan, om Mammon vill.
Och vi fick skjuts av Henke till IP och det var ju en sådär tillställning.
Öresundståg till Malmö och det var bra nära ljummet på cykeln till Limhamn i den sena kvällen.
Och jag vaknade en tisdag och det regnade och blåste kallt.