Så funkar det ... eller inte

Det var ju det med havet.
När jag var ungefär fem flyttade vi till ett hus alldeles nära, kanske trettio meter. Där ser annorlunda ut nu.

Hur ska vi nu ha det med förändringar?
Ska man acceptera alla bara för att man accepterar att tiderna alltid förändras. Eller ska vi förändra förändringarna? Eller ska vi förändra bakåt? Är det då en förändring? Givetvis.
Men vem ska bestämma.

Och ändå var jag över tjugo när jag för första gången seglade. Det var Henkes föräldrars båt. Och Notte och jag hade ingen aning. Johan var kanske kapten. Och helt plötsligt satt vi nästan upp och ner, för vinden i segeln, för vågorna.
Och sen kom regnet och åskan.
Jag minns att vi hade varit på en pizzeria vid Ödmanssonsgatan tidigare.
Jag minns att jag var rädd, så rädd.

Fast.
Någon gång lånade jag min lillasysters bräda för vindsurfning. Jag hade en för liten våtdräkt och flög ut i Öresund, bara flög.
Sen ramlade jag.
Sen kunde jag inte surfa in igen, det var ju motvinden. Då är man glad att sundet är långgrunt, man kan släpa. Ibland måste man släpa. Kanske släppa, taget.

Och jag minns alla somrarna med Anders och Hans och flottarna som vi byggde.
Den första var en dörr och vi var inte gamla och jag var yngst. När bodarna och husen i hamnen, där vi letade brädor eller dunkar för att få allting att flyta, var så stora.
Att vi var ute på äventyr.
Jag har en känsla av att det är svårare för barn att ha den friheten idag.
Eller hade vi bara tur.
Eller ... jag pratar om förändring.
Om ett ökat behov av kontroll, tror jag.
Och, nej, detta är ingen sverigedemokratisk text.
Vårt samhälle är inte mer farligt, det är bara människorna som är räddare.