Är det flykten

Jag lyssnar på en inspelning från Landskrona teaters restaurang, som under flera år inhyste Amatörteaterföreningen Harlekin som jag var med i ett slag. Fina människor som Niclas Zander, Roger Wilson och Åsa Meierkord (som hade bandet Sobsister) var också med.
Det var en av dom första gångerna som världen öppnades för mej.

En av dom första gångerna som världen öppnades för mej var när jag och Windy började spela tillsammans. Vi var tio (tror jag) när vi skrev våra första låtar. Men det började med att Noice hade gett ut sin debutskiva Tonårsdrömmar. Jag hade hörlurar på mej och Windy en gitarr, han hörde inte skivan, bara mitt sjungande eller skrikande och sitt eget hyggliga gitarrspel.
Så bildades Tredje Världskriget som senare bytte namn till QK (med bakvänt K).

Jag tror att det var så världen öppnades, av musiken, av att få uttrycka sej själv. Jag hade aldrig några drömmar om att bli rockstjärna, inte ens att spela in en skiva. Jag tyckte bara att vi hade så kul. Och jag tyckte om att uttrycka mej.

Min värld öppnades tidigt av böcker också. Jag vet inte. Det att få vara någon annanstans.
Jag vantrivdes inte i min barndom, med min familj. Absolut inte.
Men radion. Men böckerna. Men skivorna och kassettbanden. Och rockbanden. Och det där förbannade havet som alltid var så nära.

Min mamma och pappa läste/läser böcker. Jag hittar en gammal delfinpocket, Svinhugg går igen av Wodehouse "Gunilla Ljungheimer 1963", står det. Året innan mina föräldrar gifte sej. Det är en rolig bok.
Jag minns pappas samling med Dan Anderssons dikter. Jag minns Omkring tigarrn från Luossa. "Det är något bortom bergen ..."

Jag lyssnar på inspelningen på kassettbandet som tidigare innehöll Ulf Lundells Längre inåt landet.
QK på Harlekinen och Windy ville inte spela gitarr, och han var sannerligen den som kunde bäst. Han spelade bongos, pinnar och munspel istället. Så det blev bara mina låtar, jag kunde inte spela dom han gjorde eller dom vi gjorde tillsammans.
Det var 1988 eller 1989.
Jag minns dom stora fönsterna i det som idag är teaterrestaurang igen, även om Skånskan inte finns längre.
Jag har varit där och pratat om böcker senare i livet. Då berättade jag att mej veterligen är det fortfarande QK som har publikrekordet i lokalen (man släptte in folk på ett annat sätt då, mindre kontrollerat).
Jag lyssnar på inspelningen och jag minns den unge mannen, pojken, som skrev låtarna.
Jag minns när vi målade lokalerna och lyssnade på Kajsa och Malena.
Jag minns när Niclas och jag var pojkar som försökte vara teaterpedagoger.
Vi hade indisk afton och bakade bröd på ett roligt sätt. Spelade musik på ett roligt sätt.
Men vi gjorde saker.
Vi spelade gatuteater.

Jag minns en tid när politiker kanske inte lyssnade, men tog det för självklart att ungdomar skulle ha något att göra.
Jag minns en tid när politiker tillät ungdomar en större möjlighet att göra kreativa saker.
Jag minns inga huligandåd, bara enstaka polisbilar.