Bråttom, bråttom, håll i hatten

Dom hade nog bråttom på förlaget att få ut Från min loge på DRAMATEN. Börje Ahlsteds självbiografi med inriktning på TEATER på THALIAS tiljor.
En så erfaren journalist som Lena Katarina Swanberg (medförfattare) borde väl ha orkat korrläsa en gång till. Ett stavfel här och där är väl okej. Men på flera ställen pratar vi om allvarligare fel, som stör läsningen.
Och dessa ständiga upprepningar.
En bok, även med ekonomiska förtjänster i sikte, måste få mogna och gås igenom.

Hon hade bråttom ut. 30/6-07. Johanna åt en hamburgare, 150 gram, och vi promenerade i Pildammsparken. Det var trångt på Kvinnokliniken på MAS. Först ville dom ha oss till Ystad och sen till Lund, jag vägrade i telefonen. Det hade inte varit en helt okomplicerad graviditet.
Så kom värkarna mer och mer ofta och vi fick stanna ofta i gruset som rök i solen.
Sen laxerades hamburgaren ut och plötsligt visste inte Johanna vad hon gjorde, men det fanns en barnmorska men ingen sjuksköterska. Jag fick rycka in en smula. Det gick snabbt.
Så, kring nio på kvällen igår fyllde hon äntligen fyra år. Anna Pyttipanna. Eller fyda, som hon säger.


Och jag undrar hur det står till med brådskan och ointresset att lära sej språket i vårt samhälle.
Och nu pratar jag om så kallade etniska svenskar.
Jag har mitt bruna skinn från vallonerna och bänkarna, ja, och solen.
Och just nu avslutar Henke Larsson sitt sommarprat. Det var fint. Lite stolpig innantillläsning ibland, men fint, rentav bra. Och snygga låtar.
Och nu ska jag lyssna på Jason, Timbuktu.
Men detta att folk skriver så slarvigt, skiter i stor bokstav. Och sådant här: :)), vad betyder det? Jag har försökt ta reda på det, men inte fattat. Och det här ...:((?
Är det bara jag som är en gammal sur gubbe?
Jag har alltid sagt att man får skita i reglerna när man kan dom. Då pratar jag om litterärt skrivande.
Men slarv! Det tycker jag inte om.
Okunskap är jag allergisk mot. Alltså: när man uttalar sej barskt om saker man inte har en aning om.

Jag tycker inte att Sven Lindqvist eller Börje Ahlstedt verkar vara gamla sura gubbar. Men någonstans i bakgrunden besitter dom den där självgodheten som framgångsrika män ofta gör. Som män från den generationen kan göra. Trettiotalet.
Sven Lindqvist verkar bli bländad av sin egen kunskap som litterärt underbarn i En älskares dagbok. Samtidigt beskriver han sina brister, på ett sätt inbillar jag mej honom klappa sej själv på axeln: så modig och självutlämnande jag är.
Kanske inte. Jag njuter ju av boken, även av Börjes.
Kanske pratar jag om mej själv. Även om jag på intet sätt varit ett underbarn, men det andra.
Men det är en bra bok, precis som Börjes. Fast alldeles olika, eller ...
Men det är något ... kanske det ... pompösa, jo, kanske är det något självgott pompöst som stör mej.
Kanske är det bara det att dom brinner, Börje och Sven.
Kanske är det en generationsfråga.
Kanske är det att jag är uppväxt med att man inte ska sticka ut för mycket, inte tro att man är något. Jante, som vi halvdanskar stundom bejakar.
Kanske är det för att jag alltid stör mej på mej själv när jag på något sätt stuckit ut.

Utrota varenda jävel. En bok av Sven Lindqvist. Det är en oerhört viktig bok. Det finns en dedikation i det ex jag köpte till Johanna där jag skriver att det kanske är dumt att ha två ex av samma bok, men att jag hoppas att våra barn ska sno dom så småningom. Att mina barn blir såna som vill och förstår.

Så, nu är Anna alltså fyra år, och igår höll vi kalas. Och det åskade ibland. Det hällregnade sådär exotiskt ibland, någon gång sken solen. Och varmt. Och jag skötte två grillar för att fixa käk till tjugofem personer. Och Elsa klämde sin tumme och blev så ledsen. Och Anna var det yrvädret som det yra vädret var utanför. Och Johanna och Mia och några till gjorde också mat. Jag var ingen hjälte, bara varm.
Och jag är fortfarande varm i päran.
Så nu ska jag cykla på cykeln jag fick igår (min pappas gamla, bättre än min) och bada, hoppas att det är kallt nog för att svalka. För ändå, det brinner fortfarande i den gamle grinige gubben.