Dresden

Jag tänker att jag har andra städer att åka till än Barcelona eller Berlin. Alla andra åker ju dit. Jag är så tråkig på det sättet, att vara emot. Men det är inget påklistrat, det bara kommer från magen och hjärtat. Inte från hjärnan.

I ärlighetens namn, Iggy, Bowie och Lou Reed var ju i Berlin redan på sjuttiotalet.
Ja ja, det är en smältdegel och allt annat, bla bla bla.
Men jag är färdig med Berlin.
Jag har fått ett år förstört av Berlin, och kanske mer.
Berlin gör fortfarande ont i mej. Det är antagligen det som är saken, och jag tänker inte gå in på det närmare här.

Jag köpte den ungefär när den kom (slutet av åttiotalet?) på kassett, Songs for Drella med och av Lou Reed och John Cale. Som album att lyssna på rakt av är det nog en av världens bästa skivor. En musikal, kan man säga, med två av världens tråkigaste skådespelare. Med två av världens bästa låtskrivare.

Jag träffar tillräckligt många musiker, författare och andra kulturarbetare, och wannabees i Malmö när jag rör mej på olika ställen i stan. Mest kring Möllan, eller på Bullen då. Dom allra flesta tycker jag om, jag har trevligt tillsammans med dom.
Men jag vill vara nära den så kallade vanliga människan.
Artisten kan berätta sin egen historia.
Jag vill berätta historierna om den ovanligt vanliga människan. För väldigt få är bara vanliga. Dom flesta bär på fantastiska historier som har format dom. Det är det jag vill åt.
Jag behöver inte åka till Barcelona eller Berlin för att hitta dom, även om dom så klart finns där också.
Jag ser dom överallt. Jag åker hellre till Fuengirola och tar reda på varför den där svensken som säljer köksartiklar och knaprar piller och sitter på den lokala brittiska puben och blir dragen varje kväll, varför gör du det, Pange?
Eller på den där steniga stranden i Pireus, där fötterna ändå sjönk i sanden som var lera och vattnet var skitigt av alla båtarna. Varför satt du där, Jonte? Varför åkte du inte ut till dom vita öarna som alla andra?
Gjorde alla andra det?
Nä.
Exakt.

"I really care a lot, though I look like I do not", sjunger Lou Reed. Och jag vet, Lou (även om detta handlar om Andy Warhol), jag vet att du bryr dej.
Hello it´s me är Lou Reeds avskedssång till Andy, den säger egentligen allt du behöver veta om vänskap som skaver titt som tätt.

Jag minns dom tidiga vårdagarna i Berlin. Jag gick omkring (säkert i helt fel områden) och lyssnade på Songs for Drella i min freestyle.
Jag gillar Berlin.
Jag tycker bara inte om städer dit ALLA ska åka. Jag får inte plats då.
Det blir som Thailand.
Jag gillar Berlin.
Jag var på en trevlig bögbar där en gång. Jag hade gjort som jag brukar, tagit av från en huvudgata och, som jag brukar, gått vilse. Nämen, där ser trevligt ut, jag går in och vilar och försöker få kompassen att fungera. Jag läste en bok och skrev lite, ensam. Visst, det var bara män på baren, men så kan det ju vara.
Det var när två rejäla byggnadsarbetare började hångla som jag förstod vad bartenderns blickar hade betytt. Som jag förstod varför två olika tyska män hade kommit till mitt bord och frågat vad jag läste.
Det var en mycket trevlig stämmning och trots att jag nog såg ut som att jag letade sällskap blev jag hyfsat lämnad ifred.
Så jag beställde en alkoholfri och en pils till, blandade och skrev en snutt.
Jag kanske ska åka till Berlin ändå.
Eller .. det där Barcelona ska visst vara spännande.