They´re coming to take you away, ha ha

Det kan du ju göra, om du vill. Eller det borde du göra. Läsa vad Alice Eggers skrev på Aftonbladets kultursida igår.
Om David Cameron, bland annat.
"Det här handlar inte om fattigdom, det handlar om kultur", populistar han ur sej, och givetvis: föräldraansvar.
Alice Eggers skriver sen om en komiker som heter Nathaniel Tapley som skrivit ett öppet brev till Camerons föräldrar där hon menar att dom inte borde ha låtit honom hamna i dåligt sällskap. Nathaniel Tapley radar sen upp otaliga brittiska politiker som åkt fast för skattefusk, otillbörliga förmåner och korruption.

Men det var ju inte det vi skulle prata om.
Första gången jag hörde Common People i mitten av nittiotalet blev jag helt förbluffad. Bättre socialrealistisk och knivskarp pop hade jag aldrig hört tidigare. Eftersom jag inte hade lyssnat på Pulp tidigare tyckte jag att det var David Bowie som lät lite annorlunda.
Jarvis Cocker är, i sina bästa stunder, ett geni. Och då menar jag geni. Eller så menar jag bara förbannat bra.

A little soul är också en förbannat bra sång. Den gör så ont. Den är så ren och klar.

Så läs Aftonbladet från igår och lyssna på dom två sångerna om ni vill förstå vad som händer i ett segregerat samhälle där viljan till att hjälpa och förstå är närmare noll.
För all del, läs Sydsvenskans A-del också.