Manifest

Det första Thomas säger när vi träffas på Ölcaféet i Malmö för ett möte är att han inte vill sitta vid det bordet där jag alltid brukar sitta, där jag redan sitter.
"Ska vi börja bråka direkt", säger jag (och skrattar).
"Lennon-McCartney", säger Thomas (och skrattar).
Ungefär så, även om jag föredrar Strummer-Jones (och det gör nog Thomas också).

Det är helt meningslöst att samarbeta om man inte tjafsar ibland, om man inte tycker olika ibland, om man inte säger till varandra att hålla käften ibland. När man ändå redan vet vad den andre menar.

Vi har samarbetat några gånger, Thomas och jag, och vi skrattar mycket. Och mot slutet är vi båda ganska trötta på varandra. Så måste det vara.
Samtidigt är vi nog ganska imponerade av varandra också. Ibland.

Jag pratar alltså om det totalt meningslösa att samarbeta utan motstånd.
Jag pratar alltså om alla mesar som promenerar våra gator och tänderna gnager och gnisslar av indignation, allt orättvist som hänt dom, alla dumma beslutsfattare här och där, alla dom som inte gör exakt som jag gör, alla dom som inte lyssnar.
Men man kan inte lyssna på något som inte hörs!
Prata ur skägget!
Gör något själv!

Jag pratar alltså även om dom som bara pratar, men aldrig gör något. För hur skulle det se ut? Det kanske öppnas ett hål under mej och jag bara faller.

Att falla kan vara skönt, om man har en stolthet att landa på.

Ja ja, det kan vara kul att gå på lagom nyskapande teaterpremiärer också, eller "intressant", eller "utvecklande". Det kan vara intressant att se på konst som är lagom okänd och "spännande". Det kan vara intressant att läsa litteratur som "alla" pratar om. Det kan vara intressant att sippa lite vin och nicka med baskern och säga att man har en diktsamling på gång, kanske, någon gång.
Men det är inte det jag pratar om.
Jag pratar om arbetarna som går på lina för att dom måste gå på lina, och då pratar jag inte om att landa mjukt. Jag pratar om att falla gång på gång och landa hårt som fan.
Om att resa sej. För att man måste. För att man kan inget annat.

Sen finns det en annan stig som du aldrig orkar se.
För, den kan vara jobbig att med macheten hugga sej genom.
För, man vet ju aldrig vad som väntar.
För, det är ju så varmt och mjukt här i sängen, jag somnar om, jag somnar om, igen.

Enligt Jonas Bergh:
Vi sysslar ju inte med sentimentalitet, Thomas. Inte på det viset.
Vi sysslar med konstnärlig samhällsinformation.
Ibland sysslar vi bara med att tjäna pengar.
Men ingen ska berätta för oss vilken väg vi ska gå, den vägen bestämmer vi själva.
Därför ska vi sätta spiken i den här kistan också, exakt på rätt ställe.
Och allt detta visste du redan, jag ville bara klargöra det för dom andra.