Håll huet högt

Så sitter jag här och lyssnar på Mr John Carlos med Nationalteatern.
Såväl barnboken som romanen tar nya vändningar.
Jag skriver bland annat om soc.

Så tar jag en paus och tittar på svtplay, dokumentären Välkommen till Helvetet som handlar om Alexander Ritcheys alltför korta liv. Se den om du vill förstå något.
Det är smärtsamt att känna igen sej själv i flera situationer och beskrivningar, även om det givetvis aldrig är likadant. Men det finns ett mönster.

Så skriver jag en bok som bland annat handlar om soc. Och det är ingen rolig historia att berätta även om jag har träffat fina personer där, men det gör man oftast när man är längst ner på botten. Det är då man stöter på dom som verkligen orkar och vill bry sej, vissa andra är bara okänsliga idioter som längtar någon annanstans, men inte kan eller orkar.

Så ser jag dokumentären Välkommen till Helvetet och mannen som jobbar på behandlingshemmet verkar väldigt vettig och han berättar om hur problematiskt det kan vara när man samarbetar med soc, om långa väntetider och, just det, att när man till slut beviljar hjälp är det ofta för sent.
Nu pratar jag om heroin, en drog som jag inte har någon alls personlig erfarenhet av, mer än vänner och bekanta som har dött eller nästan dött.
Och jag vet att det finns ordningsmän som reser sej upp i klassen nu, ja, efter att ha räckt upp handen, säger att det finns ett personligt ansvar och det finns ett fritt val och det finns tusen möjligheter och händer som sträcks ut.

Och det är konstigt att dom som fått så mycket har så förbannat svårt att förstå att alla inte är i samma situation.
Och det är inte alls konstigt, det är ju så vi skapar vårt samhälle idag. Man behöver inte ens förstå sej själv. Bara man förkovrar sej, ekonomiskt, och fyra ungar är inte längre kärlek, det är status, har jag fått lära.

Så ser jag dokumentärfilmen om Alexander Richeys alldeles för korta liv och den intervjuade behandlingsassistenten säger att det till sist bara handlar om pengar. Och det är just vad det gör, för lite pengar här och för mycket pengar där och ett samhälle som gör allt för att utesluta människor för att sen säga att det är deras eget fel och att dom har sej själva att skylla.

Och det är precis det som dom två bästa konserterna på Malmöfestivalen handlade om. Det är precis det som dom två mest politiska banden sjöng om.
Hoola Bandoola Band och Bob Hund.

Och när vi står i regnet på Larvi i Landskrona och Bröder Glöder sjunger reagge som det ska låta, om att du får vad du förtjänar så dryper den ironins sura sirap rakt in i mitt hjärta.