Keep on rocking in the free world

"Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka."
Så slutar Märta Tikkanens mycket bra bok (Två) om äktenskapet med Henrik Tikkanen som dog samma år han skulle ha fyllt sextio, 1984.
På mitt skrivbord har jag en sån där väldigt liten klisterlapp, en adresslapp, ett sorts visitkort. Där står Märtas adress, på något sätt är jag stolt över det.
Hela jag och mina rum är fyllda av ting som ska påminna mej om olika företeelser och minnen.
Jo. Det finns en gnutta nostalgi. En gnutta sentimentalitet. Men det är inte det det handlar om. Det handlar om att aldrig glömma, att aldrig sluta omforma, att aldrig sluta ta steg mot en förändring till det bättre.
Det är ju faktiskt så att allting hör ihop.

Som att se igen när Simon och Garfunkel spelade tillsammans i New York 2009. Det var inte sentimentalt. Det var bara fantastiskt. Dessa två genier. Dessa känslor. Jag gråter väl om jag vill. Jag tänker väl på när vi åkte bil när jag var liten och lyssnade på Bridge over troubled water om jag vill.

Jag har träffat Märta Tikkanen två gånger, hon berättade att Slas nog inte tyckte om henne. Jag har träffat Birgitta Stenberg två gånger. Det strålar om dessa kvinnor.

Jag träffade aldrig Slas eller Lars Forsell. Pär Rådström var död innan jag föddes. Jag har inte ens träffat Niklas Rådström som jag beundrar ofta.

Vad jag pratar om?
Jag pratar om en renhet och nästan en exakthet, en klarhet. Jag pratar om Antonio Tabucchi, om hans mästerliga Påstår Pereira. Den utspelar sej i Lissabon som är den storstad jag längtar till oftast, och Madrid.

"Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka." Två meningar som säger allt man behöver veta, och svider.