Dream of life

Nu klipper dom gräset utanför. Det får dom väl göra.
Där, i huset utanför Halmstad som är rivet nu. Där, när jag var där ensam, fyllde jag bensin från en pommacflaska i den gamla motorgräsklipparen som stod i det bräckliga gamla garaget. Det brukade vara det första jag gjorde när jag hade tagit tåget och sen bussen och sen öppnat med nyckeln som jag fortfarande har kvar i min nyckelknippa, när jag kom dit i april eller maj med en dröm om att skriva.
Jag skrev inte så mycket där och då.
Men efteråt. Jag samlade ihop historier, från överallt. Ett hus och en trakt som en musa.

Jag är ju halvdansk. Jag är ju skåning. Och jag är stolt över det. Och då, om du är ett pucko, kan du säga att jag antagligen är rasist. Och det är lika korkat att säga som dom människor jag stöter på på olika ställen, som säger att man inte kan åka till Landskrona utan att bli skjuten eller rånad. Skyll er själva, det är ni som missar något.

Oftast klippte jag gräset i vår kolonistuga i Landskrona när vi hade den, med en gammal dålig gräsklippare. Och gräset var högt och saftigt. Det var bra träning det.
Ibland klippte min pappa gräset när vi inte varit där på ett slag. Det var en fin handling av honom.
Landskrona har aldrig varit min musa. Landskrona har bara alltid funnits i mej, och gör så fortfarande.

Jag är ju halvdansk. Jag läser nästan uteslutet böcker på svenska. Någon gång på engelska. Något oftare på danska. När jag är i Spanien och inga svenska tidningar finns läser jag spanska diarios, dagstidningar. Jag förstår en bra dag en tredjedel av orden men lyckas ändå på något sätt få helheten ihop hyfsat. Sporten är enklast.

Vi pratade en del om status i helgen, i ett annat hus utanför Halmstad, fast norrut. Det är det huset som K-G Jonsson en gång ägde, Rickards morfar. En gång körde han mej och Janne bort till Nissastigen där vi efter ett långt liftande till slut kom till Örebro där Jannes band skulle spela.

I torsdags kom jag till Halmstad igen med mina barn, jag skulle ringa till Rickard så skulle han komma och hämta oss. Men jag hade glömt mobiltelefonen.
Den första Harrys bar jag varit på var den i Halmstad, den är fristående från den vanliga Harrys-kedjan. Och därmed trevligare, inbillar jag mej.
Sen har jag, kronologiskt, varit på Harrys i Malmö, Hässleholm (gamla Kings Head) och i Rom. Rom var dyrast.
På Harrys i Halmstad fanns en av den gamla trevliga sortens bartender, påminde lite om Göte i Malmö. Jag fick utan problem låna telefonen och ringa nummerbyrån två gånger för att få tag på Rickards telefonnummer, Anna och Elsa fick tranbärsjuice för halva priset. Sen ringde jag Rickard. Sen kom han efter ett slag, tillsammans med sin äldste son. Och vi åkte till Haverdal för några fina men trötta dagar.

Rickard är bra på engelska. Jag tror nog att han får ut betydligt mer än jag av en engelsk bok. Jag tror att det finns poänger att läsa på originalspråk. Men! Bara om man kan språket.
Ibland tror jag att det kan vara snobberi hos vissa (nä, inte du, Rickard. Och inte du heller som nyss kom hem från en resa) att läsa på originalspråk, att man vill visa upp sej. Vi pratade ju en del om status.
Personligen är jag intresserad av att komma nära, nu pratar jag om litteratur. Visst, jag har läst flera böcker på engelska för att bli bättre på språket. Men hur kristallklart Hemingway än skriver, så kommer han mej närmre på svenska.
När jag läser danska böcker tycker jag att det är intressant och lärorikt, och det är så roligt (och detta är roligt eftersom roligt på danska betyder lugnt) när orden krockar med svenska ord, betyder olika saker.
Jag förstår och lär mej samtidigt.
Ja, jag pratar emot mej själv.

När jag var yngre. Innan jag hade gett ut någon bok. Tyckte jag att det kändes löjligt att sitta och skriva i en svart anteckningsbok på krogen, dessutom i en svart kavaj eller en i manchester. Så jag gjorde det inte så ofta som jag ville. Och det var ändå där jag trivdes (och trivs) som bäst när jag ska skriva fritt för hand. Jag läser bok, läser tidning, tittar på folk, lyssnar, så kommer det! Jag är inställd redan på vilken episod i min bok jag ska skriva, men jag behöver intryck, nya sätt att se. Och, ja, då kommer det! Och jag tar upp min svarta anteckningsbok och jag har kanske en brun manchesterkavaj och någon kanske tycker att jag är en fåne, so what.

Så, jag tar tillbaka allt jag sagt.
Jag tror att det är bra att sitta var som helst och läsa böcker på originalspråk. Men gör det för att det är viktigt, inte för att posera. Och, nej, posera är inte viktigt.

Väldigt lämpligt sjunger nu Leonard Cohen Hallelujah. En sång som är fantastiskt men riskerar att gå samma öde till mötes som andra fantastiska sånger, Hotel California, Sweet Home Alabama och så vidare.

Det var inte i det rivna huset i Halmstad som jag skrev klart min första roman. Det var inte där jag satt i mars med öppet fönster och drack folköl med ett tänt ljus och Leonard Cohen på repeat och skrev klart den roman som aldrig blev utgiven men som var startskottet. Det var inte där. Det var i en lägenhet på hörnet Öresundsgatan/Timmermansgatan i Landskrona som hade en dusch i en garderob.
Men bara några veckor senare åkte jag upp dit, en mil utanför Halmstad och började skriva på nästa roman. Det var så jag blev författare. Jag skrev och skrev och skrev. Och tänkte och tänkte och tänkte. Och försökte skita i vad andra tyckte om mitt sätt att leva och drömma.