Allt finns att fånga och tappa

Nu lyssnar jag mycket på musik.
Jag har så svårt att koncentrera mej på böcker.
Jag är så trött på politik. Det är faser. Jag brukade vara så förbannad. Det är bara poser. Det är bara spel.
Igår, när tåget far ut över bron och om jag åker med någon annan pekar jag alltid till höger, "där brukar jag bada". Att det känns större på sista bryggan. Som ett annat land man når med broar och tåg och kanske flygplan. Färjorna. Jag saknar färjorna.

Jag lyssnar mycket på Thåström och Leonard Cohen.
Jag gillade The Future. Den skrev jag en bok till. En annan bok skrev jag till Greatest Hits, Cohens tidiga.
Det blir något av hans senaste också, det är jag ganska säker på.
Jag har inte skrivit böcker så Thåströmskt. Han är ju en svävare. Han tar sej in och ut, hela tiden.
Leonard är ett fartyg på väg ut och in genom dimman.

Vi hoppade av vid Kastrup igår och åkte vidare med Metron. Ett annat sätt att gå vilse på. Jag försökte läsa korr men det tar en dag till.
Hundar, till exempel. Dom finns i skrivandet av mina böcker.
Det är svårt att förklara när barnen just har somnat och det finns inte ett enda Sims som jag på något sätt förstår mej på.

Men det är lakoniskt jag ser på politiken. Har det lilla jag skrikit redan gjort mej hes.
Jag blir inte upprörd av sverigedemokraterna längre. Är det den långsamma passiviseringen jag upplever.
Jag kallar det faser.
och då har jag varit i Danmark, allt normaliseras. Vi blir inte längre förvånade av Alliansens påhitt. Gränsen för vad det mänskliga förståndet kan förstå har passerats.
Ilskan kommer tillbaka.

Kor har varit viktiga. Krabbor. Lax, överallt i mitt skrivande dryper det av lax och räkor.
Glass. Nogger mint går jag över till ibland.
Nu börjar sporten, en konstant i tillvaron.
Igår tittade jag länge på en skylt av Champagne Brus, en annan konstant. För lite choklad men Danmark. Och kallt blåste det just då, annars mest varmt.