Jag har simmat långt ut från land

Det finns givetvis knep.
Givetvis finns det människor eller stunder som avslöjar knepen ibland.
Men en alkis kan aldrig dölja allt för alla. Plufsigheten kommer förr eller senare. Andedräkten. Kroppens lukter. Skadorna, blåmärkena som kommer lätt och försvinner svårt. Humöret.
Om man nu vill dölja.
Om man nu inte bara vill vara rak och ärlig.
Om man nu inte bor i en annan värld, fast samma.

Det är några år sen och jag trampade Lunds gator och försökte hålla den där balansen. Och man kan fundera på sånt som att komma tidigt (hinna beställa en öl) eller komma sent (när dom andra har fått något att dricka).
Förr luktade man rök också.

"Det är ett farligt yrke", sa alkoholläkaren. "Jag har stött på många från din bransch under mina fyrtio år här", sa han.
Vi satt på Beroendecentrum i Malmö.
Jag dricker inte längre alkohol. Ingen folköl. Ingen lättöl.
Jag kan inte längre. Jag vill inte längre. Min kropp har sagt till: Nej! Det räcker nu.

Det var i Lund för några år sen. Jag skulle bli bjuden på krogen i egenskap av författare och alkis. Jag var skeptisk till min medverkan.
Jag kommer ihåg krogen.
Jag kommer ihåg Sydsvenskans Andreas Ekström som hade någon tes han ville låta oss driva fritt, men fast.
Det var en sommelier, en nykter student och någon till.
Och alkoholläkaren.
Jag minns att jag tyckte att han var sympatisk. Jag drack lättöl och jag undrade hela tiden om han kunde se igenom mej. Att lättölsbubblan skulle bli folköl och sen spricka.
Jag minns att jag tänkte: Vi kommer att ses igen, min vän.

"Jag jobbar bara timmar nu", sa alkoholläkaren år senare på Beroendecentrum, "jag håller på att gå i pension."
Sen visade han boken han hade skrivit.
"Det är ett helvete att vara beroende av alkohol", sa han, "ja, det behöver ju inte jag berätta för dej."
Så sa han. Det tycker jag var fint sagt.