Drive

Jag turas om vilken skinka jag ska luta mej på.
Och nu när jag skriver bra är jag inne i det. Jag vill egentligen inte ha den andra världen men trivs ganska bra i den när jag är där.

Jag ska läsa ett sista korr, sen är MORD klar.
Jag jobbar med två noveller till novellsamlingen som ska komma ut tidig höst, hoppas jag.

Vi blev hämtade i Limhamn igår. Anna, Elsa och jag. Det var min pappa som körde oss till Borstahusen. Varenda gång han berättar historien om skolkamraten/vännen. för varje varje gång förändras något. En glimt som förändrar/fördjupar min bild av den självmördade kamraten, som förändrar min pappa.
Plocka betor.
Igår handlade det om att plocka betor. Och en ttorrdocka har gått på grund i Lundåkrabukten och dom har grävt en ränna en fåra en kanal. Ideliga missöden när dom sla släpa, släppa, valen fri. Men det är bara en torrdocka som söker sin hamn.

I en av novellerna kör han hemåt, pappan, för att upptäcka att det inte fanns där för honom, hemmet. Ut på vägarna igen, fortsätta söka efter plasthinken med grusade diamanter när det börjar falla i solen vid regnbågens slut.

I en annan novell, som är klar, är det efteråt.
Det var en jävla röra han lämnade efter sej, han som inte sökte, bara drog från trapporna uppför i Göteborg. Och barnvagnen dunsande på släp. Det pallade han inte med.
Det beror alltid på vems ögon du tittar genom.
Nä, det är en snopen historia det.

Så vi åkte norrut igår och strax efter vi passerat torrdockan fick jag höra att han var femtio när han tog livet av sej. Jag trodde att han var mycket yngre. och historierna om honom har förändrats nu, min pappa har förändrats. Det som var tramsigare lustifikationer förr, har en mörkare underton. Jag tycker att det är vackrare så.

Den andra novellen är verkligen snopen i sitt uppvaknande.