Ooa hela natten

Jag var så ung då, äldre än nu.
Jag minns det allvaret. Och jag har ändå mycket mera ansvar nu. Man kan inte gå sörjande genom livet, eller grubblande. Man ska inte låta bli. Men släpp den glade anden fri, så ofta det går.
Sen kan Bob Dylan sjunga My back pages.
Det handlar om positioneringar.
Men ge oss fri lejd och lite glad rocknroll. Då jävlar.

Hur ska en författare i Malmö skriva om Malmö.
Ska man bliva vid sin läst.

Men alla dessa mörka hål. Vi hamnar alla där.
Det finns väl bara två sorter då, vi som börjar klättra, och dom andra.
Men vi klättrar olika fort.
Och vi trillar olika ofta ner igen.
Men vi klättrar.

Det är lättare att vara journalist.

När jag ser Bruce Springsteen sjunga Twist and shout, Do you love me, och grundstenen La Bamba.
Det är vad det handlar om. Sväng, glädje, en gnutta olycklig kärlek.
Pojkarna i kriget. Pojkarna och flickorna som slutat arbets- eller skolveckan. Uppe ur gruvan behöver du en svängom och den euforin, den skapade som kommer från jorden från hjärtat och blir den verklighet den belongs to.
Sen kan Bob Dylan sjunga She belongs to me. Och det är möjligen en helt annan sak.

Ska en malmöförfattare överhuvudtaget skriva om Malmö.
Ska man skriva om sånt man inte känner till. För sakens skull.

Dansa. Vi har alla kvar några hinder på vägen.
När jag dansar är jag fri. Men inte bara då, det skulle inte bli mycket frihet då.

Eller ... ska man lära sej om det som anses viktigt och sen skriva om det.

Det är väldigt lätt att skriva om Malmö. Det är mycket svårare att förklara om vad och varför jag ska skriva si eller så om Malmö. Jag skriver det jag skriver.

Jag gräver där jag står och jag flyttar mej.

Vad är en malmöförfattare???