Och jag är ju i den åldern. Det har jag varit länge. För fjorton år sen var jag i Göteborg, skrev i min skrivbok, dagbok: "Kellys bar. Vackert väder, dofter. Oro i huvudet. Traskat runt idag. Druckit lite öl. Jag är rädd." Det finns glädje i dom där gamla skrivböckerna också. Det finns drömmar. Det skrivs om böcker som skrivs eller ska skrivas och det skrivs om ett annat liv, samma människa, samma människor omkring mej, några nya, men ett annat liv. Att hitta den där fåtöljen som Claes Hylinger verkar ha rotat sej i. Att kunna vara trygg och nöjd, att komma fram. Och exakt så ser det bara ut när det är slut. Så har jag genom åren läst författare i min egen ålder och det kan vara svårt att vara ärlig i den läsningen, men Per Hagman och Lukas Moodysson, det finns ingen svartsjuka där, det finns bättre och sämre böcker, men det finns alltid ett lager av genialitet eller briljans eller båda. Och jag är ju i den åldern när jag tänker att det fortfarande är ett och annat som inte är gjort, som borde göras och jag är fast, jag har två barn, jag kan inte bara dra. Jag får vänta tills jag är några och femtio. Och det är omöjligt att känna orättvisa över det, jag lutar huvudet bakåt är trött. "Jag ska raka mej", säger jag till Anna som sitter på mej mittemot mej. "Vänta, sitt här", säger hon och springer iväg som hon gör, dunsar lätt och mjukt, kommer tillbaka med en träkloss, sätter sej tillrätta på mej igen och tittar på mej och börjar stryka klossen försiktigt mot min kind, och ibland kan jag känna att jag bara vill gråta, av lycka och sorg. "Glöm inte att det sitter en kvinna på dej, pappa", säger hon, fyller fem om några veckor. I december 2001 skriver jag i dagboken med vinröda pärmar: "Det dog fler människor av AIDS än av terrorism den elfte september, och dom dör varje dag. Eller? Terrorism, vad är det?" I den åldern, snart fyrtiotre. Kuratorn jag träffar en gång i veckan antyder att jag på många sätt är ett barn.