Det är bara att titta utåt eller uppåt, inåt givetvis. För att förstå sej själv och omvärlden, men ändå. Jag märker det ofta. Dom man borde känna, dom som borde förstå dej, dom du trodde att du kunde säga självklarheter till, med bara en nick. Så fungerar det inte, missförstånd. Vi är gjorda för missförstånd. Och nu tänker jag mej en cykeltur, en tågtur, en busstur, och en promenad. Det blåser men blåser ljumt.Ett moln passerar, flera kommer att passera under dagen, samla sej och trycka på när det blir kväll och när mörkret fallit är du helt inlåst och det som kunde vara fluffigt är gråsvart sörja att krångla in dej i. Men nästan varje natt har du nystat upp det värsta och känner en kraft och att detta ska nog gå bra, men det är sent, för sent, imorgon är en dag till som du tvingas att vakna upp i.Så jag går när cykeln är punkad igen, och är det inte lite kvalmigt och, plötsligt är det inte alls så, att gå från jordgubbsstånd till jordgubbsstånd och, oh, vad spännande trevligt vad gott det ska bli. Svett bara, och hela tiden tanken, på ytan ja, men undertill, är alla jordgubbar skämda.