Det är likadant varje gång. Men det är olika varje gång. Som idag när vi träffades redan i Malmö och det var söndag i juni. Vi skulle få märka det. Och ganska tidigt, 10.38 mot LA. Så vi möttes på tåget och Thomas satt där jag ville sitta och vi tog en annan, längre väg än jag hade tänkt mej. Men en bra väg en grå söndag och på Timmermansgatan träffade vi Bengt och Thomas började prata och sen jag och vi hade aldrig sett honom förr, 63 år, bilmekaniker. Han var lite tyst först, lite stängd, men det var okej att fråga lite och fota lite. Det var ju inte gårdar där på baksidan av husen på Timmermansgatan där man besökt så många lägenheter, det var som en park och mycket finare än jag hade tänkt mej. Han skulle cykla till ÖB, Bengt, köpa billigt rengöringsmedel i alla fall, kanske något annat. På några foton hade han ciggen i munnen fast han kanske inte var den typen, fast han kanske blev sej själv så, upp på en högre höjd med en cigg i mungipan. Och i vårt samhälle, Sverige, västvärlden, var han stolt över att han fick nytt jobb när han var över sextio, han skulle gärna jobba till sjuttiofem. Det året av arbetslös var det värsta han varit med om, deprimerad, piller. Så kan man lära sej något om hur gammeldags blockpolitiken är, det finns sketna arbetare som vill arbeta, för varför annars ska dom leva. Det finns ensamma tysta män som inte är lagda för alkoholism, som har sin ensamhet att bära och dålig kontakt med barn, allt det där är försent, det får yngre generationer göra bättre. Men det kommer alltid att finnas dom som kommer att fölora livet den dagen dom förlorar jobbet, oavsett ålder.