Vi åkte inte tåg. Vi åkte inte till Köpenhamn. Bil över den skånska prärien istället och man vill höra på den perfekta radiokanalen, svår att hitta. Men så hör vi en osannolik dansbandsaktig popdänga från antagligen 70-talet, sången handlar om en maskot av något slag och musiken låter och tystnar taffligt och då är han där, Carl P Herslow, Skånepartiets starke man som är så farlig eftersom varje hyggligt normalfuntad människa tror att han är ett skämt. Han är inget skämt. Tanten som gaggar om en tavla är tillbaka från sjukhuset och i luren och Carl P tycker synd om henne och hon är så klart ensam och vill prata och Carl P använder förnamn och man kan ju gå till ett galleri, vilket som helst, så ramar dom in tavlan och det tycker tanten är fantastiskt och Carl P säger att tanten vet vad som gäller och hon verkar spröd och vilsen och Carl P börjar skrika klagosånger om Ilmar Reepalu: "Du har det klart för dej, Anna-Greta, att hela Malmö förstörs, du vet att det är den där Reepalu som krossar hela Malmö." Och just då, just nu, gör Danmark ett-noll mot Holland och Ralf Edström säger att det är bra för matchen. Jag tycker att det är bra för Danmark. Jag hejar på Danmark. Jag kan inte ha kriterierna att bara hålla på väl fungerande demokratier utan rasism. Då fanns det ingen. Carl P mös rasande och vi närmade oss Sjöbo och det blev störningar och sen försvann Carl P och det där myset är farligt. "Säger du det, Carl P, är dom så jävliga, muslimerna?" "Om dom är! Om dom är!!!, det är bara förnamnet, du skulle bara veta!!!" Och Holland har slutat sopa rent utanför dörren, Danskarna också. Sverige? Här är det skitigt värre, mycket under mattan i mysform.