"Det är mycket vanligt." Jag har hört det många gånger, terapeuter, läkare, "sakkunniga", och en nykter alkoholist som för mer än elva år sen sa nej, du kan inte vara här, och hon ville prata med bara Johanna, ville få iväg mej till sjukhuset innan jag skulle få dille. Jag drack några öl till först. Johanna väntade. Hade jag druckit vad jag drack på en dag då idag hade jag dött. "DEt är mycket vanligt." Jag har hört det av Toni Holgersson. Hur första fyllan är underbar, tar en till dit man vill vara, till trygghet, till styrka, till inget dåligt samvete, till briljans. Men: till ro, här är jag fri. Och då vet man att man är körd, egentligen redan då, sådär tretton år, och man är redan körd, man kan aldrig leva normalt. Det finns där som ett rop eller viskning hela tiden: Alkohol. Jag läser ett skrämmande reportage på www.landskronadirekt.com. Erik Rantzow är femton år. Verkar vara en trevlig pojke, bor granne med LA:s starke man Torkild Strandberg. Erik ska bli politiker. Lite skola till och sen är det på dom politiska uppdragen, uppdragen som en späd morot, har aldrig sett något annat. Och karriären är spikad, så länge han inte bråkar för mycket med Torkild så är manegen krattad. Det är skrämmande. Det är sorgligt. Inte först och främst att Erik Rantzow har hittat sitt kall, inte att han antagligen är fast för livet. En ideologi och håll fast vid den håll fast vid den alltid, kan jag tänka mej att Torkild har sagt vid köksbordet. Och det är små pojker som inte förstår att en pusselbit måste hyvlas om och om igen för att passa i verklighetens pussel. Har man aldrig sett verkligheten i verkligheten kan man aldrig förstå. Alltid alkohol. Alltid politik. Jag vet inte. Jag är i alla fall nykter nu, har varit det mellan varven, sett något annat. Kan inte du göra det också, Erik.