bloopers (jag omarbetar, det kan man diskutera, om en bok någon gång blir färdig, men någon gång går den i tryck, och då kommer inte dessa rader vara med, nej nej, ingen kan övertala mej.)

”Jag är för fan inte fyrtio, inte än, vi hinner”, säger Pange (på rymmen april 2012), ”eller hur, Blixten, visst hinner vi hitta Charlotta”, säger han, natten till söndag i senare och senare april.

”Visst, du är trettionio”, säger Blixten, och nu är de framme, kaffe och torra mackor på Café Gobiten nere i oljehamnen, en kort promenad till köttfiket sen, klockan fem på morgonen, bacon och korv, håliga män i självlysande arbetskläder, någon kvinna. Blixten och Pange i duggregnet.

”Det är alltid grått när man är på rymmen”, säger Pange. ”som en parodi på frihet ...”

”Inga broar bär över så mörka vatten”, säger Blixten, och de går nerför trappan mot spåret längst bort på perrongen, en kylig vind från den svarta tunneln, inte in på centralen, inte synas vara grå, inte känna bara gå.

”Det är alltid grått när man är fri”, säger Pange, och tåget har passerat danska gränsen, ”som ett avskräckande exempel på hur det går när man lämnar flocken, eller bara en parodi på … vad som helst, livet ...”, säger Pange, och gäspar, liksom rättar till huvudet, sätter det på plats igen, gäspar stort igen. ”Jag måste vila ögonen snart. Undrar hur det är med pappa Bill, och Charlotta, Norrland. Blixten, jag har aldrig varit i Norrland … Så mycket man inte har gjort, åh, cansado ...”

”Inga broar bär över så mörka vatten”, säger Blixten, och tåget far fram över bron ner i tunneln, ”vi borrar”, säger Blixten, och han tar fram sin slitna läderportfölj, ger Pange en flaska vatten att skölja ner några till smärtstillande och lugnande med, ”det finns alltid såna som vi, även om vi inte vill det, som borrar sönder … fundamenten, även om vi inte vill det ...”, gäspar Blixten, och han längtar efter speed nu, piggna till, bli rak, bli fokuserad, men tar fram en tjock bunt papper, ”mitt manus … det handlar om … ja, som den med Scorpions Wind of change, det är ju ingen traditionell avhandling, det är kanske därför den aldrig blir godkänd, Inga broar bär över så mörka vatten ska den heta, heter den ...”, säger Blixten.

”Som Brothers in arms?”

”Kanske, det är ju du och jag, den här handlar om förändring, i Östeuropa, västlandets påverkan, du vet … hade det funnits fönster att öppna på tåget, så hade jag slängt ut hela skiten ...”, säger Blixten, och det säger dunketi dunketi dunk, Pange sover nästan, men Blixten pratar. ”Men det vet du kanske, att jag kommer att glömma hela luntan på toaletten på Hovedbangården, så skapar man legender”, säger han, och ler, och Pange kan omöjligen ha en aning om vad Blixten pratar om, han har sprungit och såren svider och hela han är ett sår och sydde 23 stygn i vänsterarmen, tolv i ryggen, och tolv i magen, och egentligen har han ingen aning om att Blixten egentligen pratar om en kort kort notis i tidningen, att Blixten försöker vira in det i ett djupare resonemang om ett samhälles behov av bottenskikt att trampa sej torrskodd på.

”Det är där oron sitter”, säger Pange, ”det är där jag ändå känner ett lugn och en tacksamhet nu, att du följer med mej över … Blixten, jag måste sova, jag måste sova … över mörka vatten ...”, säger Pange. ”Eller ... äh, jag gråter ju aldrig”, säger Pange, somnar igen.

”Varför måste du alltid vara så jävla kall”, säger Blixten, skakar på huvudet, tar upp den slitna läderplånboken, tittar på fotot av Teddy, Teddy Teddy Teddy, vi måste hjälpa Pange att hitta Charlotta. Hjälpa Pange att vara mogen. Fyra drömmar i en glittrande skål, och Pange sover, lille vackre Pange, den vilsne snubblande guden, hör inte mer, tåget fortsätter, stannar i Köpenhamn, på Nörreport, Österport, vidare, förbi Bakken med minnena, Charlotta och Pange, i en inte ond saga, förbi förbi, Helsingör, och Blixten vågar inte vara stilla, de är jagade, och Pange sover, tåget far vidare och vidare och Blixten leder Pange på Hovedbangården, byter tåg, åker tur och retur Rödby, ser färjan stampa, och det är nära, det är nära, att Blixten bara sliter med sej Pange, för att fortsätta ner i Europa, och vidare vidare bort, de har pengar, men … pappa Bill, först hitta pappa Bill, sen Charlotta, sen iväg, och efter fem timmar vaknar Pange, tar upp tidningen och läser igen, skrattar.

”Fan, vad har vi hittat på, ute på vägarna igen, Blixten, jag lever”, säger Pange och det har läckt lite blod genom hans T-shirt, stygnen som inte riktigt sitter rätt, skaver. ”Fan, vad jag är törstig, har du mer vatten, jag känner mej bättre nu, behövde bara vila ögonen lite ...”, säger Pange, och nio timmar, tänker Blixten tyst, nio timmar. ”Jaha, så Köpenhamn nu, skönt ...”

”Det gjorde så jävla ont, Pange”, säger Blixten, dricker öl på Pindens värdshus, röker cigaretter, rök rök rök, ”Teddy, jag trodde att hon skulle dö, och sen blev hon gravid ...”, och Pange gäspar, och varsin joint i fickorna, om de skulle behöva fly, ”och sen … du ...”, och Pange gäspar, och de vet att de flyr, ”så jävla ont ...”, flyr, de vet hur man gör, och visar fotot på Teddy, leendet, rädsla och styrka, ”men ändå så skönt ...”, säger Blixten, det lilla barnet, förvånade blåa ögon. ”Varför måste du alltid vara så ...”

”Det är livet, grabben … Har du svårt för att fatta”, måste Pange säga, alltid ett värn, alltid ett basebollträ, alltid en cigarett till.

”... jävla hård ...”

Sy ihop livet, sy ihop alla hål, inget ont in, inget ont ut.

Men Pange håller sin hand på din axel, Blixten, det känner du väl?

”Var det jobbigt, med Teddy, när hon var sjuk?”

”Det är fortfarande jobbigt, hon dog nästan ... Och du dog nästan, och ett foster som växer, Pange!” Känner du hans hand, hårdare nu? ”Känner du inte!”

”Du är min bäste vän”, säger Pange och ger Blixten en cigarett, tänder.

”Tack.”

”Vi ska klara detta, men du behöver inte, du kan dra om du vill. Du har ju … du ska ju ...”, orden som inte kommer fram, Pange och Charlotta, aldrig några barn, alltid hoppa vidare, alltid rasera och fly.

Och alltid någon annanstans, eller Köpenhamn, som en rödbrun öken av slitenhet, litenhet, allt de gjorde istället för att bli vuxna.

”Vem ska då köra, om inte jag?”

”Jag kan köra själv.”

”Du kan inte köra”, säger Blixten, och blickarna, smälter varandra tyst, två händer över bordet, en snabb rörelse, tittar på varandra tyst, jag älskar dej, på den rökiga bodegan, slammer och horor och jonkare och en kyrka som alltid slår tolv sista slag, för någon.

”Men ändå”, säger Pange, glider förbi tegelhusen, de höga de stora de slitna med slitna livsöden, och det råa men hjärtliga, ”du får hålla med om att Charlotta nog skrattat, om hon visste ....”

”Att vi letar efter henne?”

”Hur vi letar efter henne ... mina stygn … du vet ...”

”Dina sår i själen”, försöker Blixten.

”Lägg av!”

”Saknar du henne så mycket”, säger Blixten, och inget att svara, inga nostalgiska barndomssomrar med rykande grusvägar, brandgula cyklar, frukostbullar från konditorier med pinglande dörrklockor, inget liv bakom mjukt soldis att plocka fram.