Låt oss säga att vi var i ett annat land. Inte Spanien. Inte Frankrike. Kanske Portugal, upp och ner på gatorna i Lissabon. Några dagar. Upp och ner och upp och ner, titta och prata och prata, uppe vid kanten, ögonen ut över stupet, floden och sen, färjan över Tejo och bussen genom de fulare kvarteren, ut över jorden och de låga träden, vägkrogar, ett torkat vattenland, och vi har gått upp och ner och upp och ner och nu är det blåsorna på fötterna och då rinner ni som ett lättflytande vatten ner till den lilla staden Sesimbra vid det stora havet Atlanten och där, fram och tillbaka fram och tillbaka barfota i det salta som svider först men lenar och läker sen. Det känner ni på balkongen när solen långsamt sjunker och ännu senare kan ni ta av er solglasögonen och vakna igen och jag tänker på engelska landsbygden i juni och en festival, ge mej en mäktig festival och mjuka gummistövlar och musik, kära du, ska byggas utav glädje måste och frustration.