Nästan varje dag, där uppe vid dagiset ålderdomshemmet busshållplatsen, cyklar jag förbi. En gräsplätt bara. Det är sådär tjugoåtta år sedan nu. Men nu när det börjar bli varmare sol, sitter jag helst vid havet. Men hur är det nu, med olika temperaturer, dimman som kan stiga upp från sundet och kylan i mars eller tidiga april då. Då cyklar jag upp till bänken bakom ålderdomshemmet. Där solen alltid skiner. Det är sådär tjugoåtta år sedan nu. Det stod en kiosk på den där lilla gräsplätten. Och vad var Limhamn för mej. Ett ställe där färjorna gick om de i Landskrona var nedlagda. Härförleden satt jag på bänken utanför ålderdomshemmet och läste Stig Larssons intressanta roman om honom själv, eller vad man ska säga. Jag kände igen mej i en del av arbetet, och i en del av livet. Är jag också ett geni då. Stig Larsson har alltid funnits i mitt skrivande liv, fast väldigt perifert. Men det är sådär tjugoåtta år sedan nu, och då var det ju musik, Slas kanske, Flugornas herre. För nästan tjugoåtta år sedan hade jag sovit över i Limhamn och det var juni och jag var på väg till busshållplatsen och kiosken var stängd (nu är den riven) och jag var antagligen ungdomligt piggt bakfull och säkert alldeles säkert förälskad och jag hade en freestyle och jag plankade på pågatåget till Landskrona och då kom den stora större största känslan, vissheten om att allt var ännu mycket större och oförklarligt. Som universum. Vi pratade om det, Elsa och jag under stjärnorna. Att det är så stort att det nästan är obehagligt att tänka på och försöka förstå, att man får den där oroskänslan i magen, av allt man inte kan fånga. Så vadå ... glida vidare bara.