Det började under inflygningen, det blåa havet, hamnarna, långa stränder, pirerna, lastfartygen, färjorna mot Balearerna. Då började det, sen fortsatte det, jag frågade en kille vilket av spåren som var rätt, tågbyte och vidare med R1 till Caldes d´Estrac. Han trodde att jag var mycket bättre på spanska än jag är, jag nickade och kom ihåg ocho, spår åtta. Han bjöd på en cigarett, och vi satt på perrongen. Solen. Av med kavajen, av med koftan. Bara T-shirten och en cigg och det är ju berg överallt, små berg. Några med snö på, såg jag också under inflygningen. Men det började. Men det var där, i väntan på tåget, den känslan, jag är här, jag hör hemma här. Oförstående nickande till spanskan killen pratade, eller katalanskan. Och jag hejar på Zlatan. Och jag tycker om Madrid. Och jag ska inte stanna i Barcelona, tåg igenom och norrut längs kusten och jag ska hitta den lilla staden, Caldes d´Estrac, men först ska jag byta tåg vid Barcelona Sants och det är en ganska stor station och jag var lugn men alla människorna och alla automater in och ut med biljetten och sen funkade den inte och jag pratade med en konduktör eller nåt och jag sa ocho och Caldes d´Estrac och han öppnade en grind och släppte in mej och jag hittade spåret och där stod ett tåg och frustade och jag hoppade på. Men det var R3. Det tog fem stationer för mej att fatta det. Och det är ett annat Barcelona, slitnare, mörkare, flagnat. Men jag är turist och kan vända. Lika lång väg tillbaka, upp och ner för trappor. Och sen, till slut, man kan säga mycket om att bygga järnvägsspår nästan ute i havet längs stranden, nästan, men det är fröjdefullt och man kommer ihåg, just det, solglasögonen och äntligen denna sömniga stad, Caldes d´Estrac där diskotek är förbjudna för då ska man slippa droger, och dans, och ikväll spelar Madrid och imorgon spelar Zlatan och jag försöker få ihop noveller och det är kväll och lite tidigare på detta lilla hotell, plockat direkt från sjuttiotalet, staden som klättrar, kyrkan högt upp, serpentin, nä ... zig-zag-vägar. Satt jag där, drack vatten och läste denna fantastiske Richard Yates och, det svåra lätt, och här, här kan jag bo, sen nästan somnade jag, bara kyrkklockans slag varje kvart, och ryckte upp mej och stora vägen och järnvägen är verkligen nära havet och det är inte Budapest men alldeles nedanför hotellbalkongen, ja, bredvid polisstationen, ligger ett thermalbad. "Inget reklamtrick", säger damen i receptionen, "många gamla kommer hit", säger hon, "artrit, det är på riktigt", säger hon och luktar svagt vitlök, hotellet luktar spanskt rengöringsmedel. "Jag börjar bli gammal", säger jag, "viejo", låtsasstapplar lite. "No no", skrattar hon och jag vet inte om det var för att jag sa fel eller för att jag ser så förbluffande ung ut. eller för att ... restaurangen är stängd, frukosten på sjätte våningen och också här, mer här i det härjade Spanien, har man längtat efter våren, så kallt så rått hårt annars.