Det är en undersökning av matstrupe, magsäck och tolvfingertarm med en mjuk och tunn slangkikare. Och man vill ju ha lugnande. Och då får man ju inte köra bil, inte cykla, och någon borde komma och möta dej, ta hand om dej, vagga dej stilla men kort kort efteråt, för du blir trött, för du somnar. Det är alltså tillbaka till sjuksängen och den ro som den sköna vårdpersonalen ger dej, lugnar dej. Och jag har en sådan lust att berätta: Jag saknar er. Jag längtar efter det enkla livet på lasarett. Äta, kissa, bajsa, sova, se på skotska deckare på dansk teve. Se ut genom fönstret, råkorna, kajorna, hur de låter livet tiden gå. Det är alltså fasta som gäller, åtta timmar. Vi går upp kvart över sju. Vi har en hund att gå ut med, Billie, en tjej. Anna har svårt med det, att en hundtjej heter Billie. Han, säger Anna. Kommer på sej själv, ändrar sej. Tränar på hon hon henne. Kvart över sju. Och du tror kanske att jag törstar i min öken, min karga sjukdom. Nädå, man vänjer sej. Det är som att cykla, eller simma. Det ska man ju inte göra efter de ganska stentunga lugnande flytande jag får, tjong, rakt ut i blodet. Just efter att jag vant mej vid att drägla. Jag sa det till den trevliga rödhåriga sjuksköterskan, att det tar en stund att vänja sej vid att drägla. Hon skrattade. Hennes före detta kille hade gått på Skurup. Ja. Som vanligt pratar vi litteratur på Inga Marie Nilssons gata på Sus. Det är som att cykla eller simma. Förra gången jag gjorde gastroskopin var jag helt bombad efteråt (jag hade fått 6,25) och sa att någon skulle komma och hämta mej. Det var en av de där vackra höstdagarna. Råkorna eller kajorna var inte oroliga. Jag cyklade till Kockum för att simma. Helt bombad. Men skärpt. Det är som att cykla eller simma. Har man väl lärt sej. Men det var alltså ytterligare en undersökning idag, gastroskopi och jag tog bussen. Äldre och äldre, försiktigare och försiktigare. "Vi har gummiband", sa den rödhåriga sjuksköterskan, "om ifall att ..." Och detta är konfidentiellt. Detta är min sjukdomshistoria. Jag väljer vad jag vill berätta. "Det bästa är ju om du inte dricker", sa hon, och då just då, för innan hade jag inte tänkt på det. Jag drömmer om alkohol ibland. Att jag ska dricka. Men jag vaknar alltid innan jag dricker. Som Stig Larsson ungefär skriver: Hur ska man kunna drömma att man är påtänd. Eller full, för mej då. Men just då, när den trevliga sjuksköterskan hade sagt att det bästa är om jag inte dricker. Kände jag mej stolt. "Inte sedan december 2011", sa jag, och hon sken upp. Det hade hon inte behövt. Hon kände inte mej. Men hon gjorde det, av godhet kan jag tro. Hon gav mej den äckliga bedövningen i svalget och det känns som att det sväller upp, hade jag inte varit så lugn, hade hon inte klappat mej över håret, hade jag kanske drabbats av panik, att kvävas. Sen sprutade de in lugnande (5,0) och jag fick den där plastgrejen att bita på och någon sekund innan de körde ner den mjuka och tunna slangkikaren i matstrupen, magsäcken och tolvfingertarmen, föll jag i den tungt mjuka drömlösa sömnen. Och jag vaknade hos en annan, lite äldre sköterska och det blödde fortfarande men vi tryckte och tryckte och jag sa att jag skulle ta bussen eller en taxi och jag gick ut och det var solsken och en gång bänkkille alltid bänkkille och jag gick vingligt ibland men ganska rakt mot bibblan och förbi och där är dammen där är bänkarna och jag satte mej i solen och mittemot låg en ung kvinna på sin bänk och jag och musiken och en gång bänkkille alltid bänkkille och jag la mej och somnade och vaknade fyrtio minuter senare. Snart kommer grodorna, tänkte jag, om bara isen försvinner.

En glimt Dan Turèll