Okej. Vi börjar om. Förra inlägget var nummer tusen. Tusen! Du fattar. Så detta är nummer ett, vi börjar om. Och vi börjar se slutet nu. Eller, du vet, gångbron över spåren vid den gamla stationen i Landskrona, ut på varvsområdet. Jag cyklade där i söndags, inte på bron, men det är som en bro, eller som de där siffrorna man följer i pysselböcker för barn. Ja ja ja, de nästa tusen inläggen kommer jag att föra en sorts talan för vardagsfilosofi, plattityder. Det handlar ju om att inse drygheten, dumheten, och pallra sej bort till berget som står där så stadigt och saktmodigt. Men vi börjar se slutet nu. Thomas och jag har hållit på i ett år ungefär. Vandrat, pratat, fotat skrivit, och hinder och lösningar och en sorts respekt. Det handlar om faser. Livet handlar om faser. och visst är du unik i dina små egenheter, men tro inte för en sekund att du inte är en del av något större, mycket större. Men vi börjar bli klara nu. Och på gatusmart ranelidska: Ingen annan, ingen! har med  bilder och ord skildrat Landskrona bättre, Sverige, Världen! Det är inget skryt. Det är fakta.