Här i mitt gamla pojkrum, fönstret ut mot Öresund, dimman börjar lätta nu. Vi har sovit här inatt, döttrarna och jag. Jag skulle kunna berätta hur mycket jag älskar den här trakten, men en våt filt ner i halsen hindrar mej. Tvång och instängdhet kan få dej att längta ut, att bli påhittig, men det kväver, det kommer alltid att kväva. Jag skulle kunna berätta, minnena kommer tillbaka. Ödehusen. Det är klart att fantasin och kreativiteten ökar om man får leva ganska okontrollerat och fritt. Det är klart att man klättrar in genom trasiga fönster, det är klart man skär sej, det är klart att blodet smakar farligt och gott, det är klart man tänder en eld, det svarta sotet ringlar längs väggarna. Det är klart man drar. Men här, havsnära, finns inga ödehus i Landskrona längre. Det är hit skattebetalarna ska flytta. Väck med camparna, väck med friluftsområden för alla. Landskrona med all sin ängslan. Med sin benhårda envishet: Har någon kommit på en idé om att man ska bygga, så ska man jävlar i det bygga. Jag satt vid Nyhamn, bygg bygg bygg, ingen sans och ingen måtta, baktunga kaserner, inget liv, inga krogar, inga affärer, en sovande stad, Landskrona, i mångt och mycket, och i framtiden kommer man att undra: såg de inte, tänkte de inte, förstöra så vacker havsnatur. Varför kan ni inte göra saker med måtta Landskrona. Och nu ska man slakta det som kallas norra Borstahusen. Förutom det osympatiska, kommer det att bli fult. Och oåterkalleligt. Så cyklade jag nära Helsingborgsvägen, samma överdrivna trista byggnationer, samma döda gator. Samma fantasilöshet, samma fulhet, samma gnäll och bara gnäll gnäll gnäll från alla håll och kanter, samma torra öken för visioner att växa i.