om gåsarnas väsande och Bukowskis väsande på barerna

Det är inte gåslever eller kalvlever (eller oxfilé eller grillad tonfisk) vareviga dag, precis. Men jag lever. Jag försöker knåda fram deg. Jag recenserar en bok som utspelar sej i Göteborg och jag recenserar Jacob Härnqvists bok om Bukowskis LA och jag cyklar dagligen förbi campingen i Sibbarp. Vinter och vår, sommar och höst, det är andra dagar där nu. Alla som grillar och röker vattenpipor och barnen som kör de batteridrivna bilarna, jag känner lukten av lamm och nu har jag badat i några veckor och ibland spelar de bara fotboll eller kubb eller äter glassar men ibland står det fiskare på min brygga, den längst ut, då måste jag säga till dem: "Iväg! Det här är min brygga!" Ja! Så pågår mitt bukowskiliv som blivande kultförfattare, ett harvande och ibland säger jag: "Men jag är fri!" och ibland känns det så och ibland är det som Ulf Lundell sjunger: att friheten har blivit en boja, och jo då, kanske det, ja. Eller som Di Leva sjunger: Vad är frihet? och jag hittade ett kassettband från tidigt nittiotal med nästan nittio minuter demoinspelningar som jag gjorde hemma eller i den där replokalen och jag var nästan alltid själv och jag lyssnar på texterna och tänker: en begåvad ung man, synd att han inte kan sjunga eller spela och jag säger som journalister brukar säga till begåvade pop/rocktextförfattare: "Borde inte du skriva en bok?" "Men jag skriver ju låtar." Så pågår livet och ibland är jag inte fattig men oftast och ibland cyklar jag förbi campingen både två och tre gånger om dagen och upp nära bron och där är bilarna, tågen och flygplanen och ner igen och där är husbilarna och det är också en dröm, att skaffa ett körkort och en husbil och bara dra, redigera den där romanen vid havet nedanför en bro och kanske börja skriva låtar igen.