Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in - revisited

Det är en konstig känsla att läsa en bok som jag själv har skrivit, som jag inte tittat i på sju år. Som jag började skriva för nio år sedan. Livet, kära du, som pågår och förändrar allting. en bok som inte är självbiografisk men tangerar delar av mitt liv. Som innehåller skärvor av människor jag mött och människor jag hittat på, människor jag tycker om, verkliga eller ej. Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in utspelar sej mest i Malmö och Landskrona, på Ven i Vemodets vassa triangel. Och jag läser alltså boken igen för att jag är nyfiken och för att jag vill, för att jag kan, för att jag letar efter en sorts berättarstrategi (du vet ... det måste flyta, det måste finnas nerv, det måste finnas närhet, de måste bulta, det måste vara inte för enkelt, du, läsare, måste snubbla, du måste flera gånger tänka: Vad fan är det här, jag fattar halvsju, det måste vara så, och .. jag lovar, du kommer att förstå varför senare, allt kommer att ljusna och klarna, om du inte är dum i huvudet, förstås. Det finns en mening med allt. Herregud, jag är en duktig och utbildad författare, med glöden brinnande och jag minns när Alice döptes i en kyrka på Bjäre och jag hade Jans gamla kostym på mej när Malin tog bilden till omslaget och jag såg inte yngre ut då, eller kanske, men jag hade haft så ont, det syntes på fotot, det skrev jag inte om, det skriver jag om nu, det tar tid innan smärtan visar sej snyggt i en bok, du måste vänta) när jag nu äntligen är inne på riktigt i den nya romanen igen, och det är så meta att den till viss del handlar om den kukiga tiden när jag skrev Ett hål i huvudet ... erfarenheterna från den tiden i en lägenhet som jag cyklar förbi nästan varje dag. Livet som pågår på ett annat sätt i böckerna. Livet som han skriver om, Jonte Berra 2007, och jag blir imponerad. Han kunde jobbet. Och jag vet inte hur länge lågan brinner, men den brinner än. (Jag har några ex kvar av boken om du är intresserad, titeln snodde jag av Leonard Cohen):