Kvalitet

Det knöt sej i magen i början, slaveriets hjärtlöshet, våldet, den tidens normer som (och nu måste du titta, du som fördömer, det sker idag också, tvätta din egen byk innan du slår dej för bröstet, varför du nu ska slå dej för bröstet, varför måste du slå dej för bröstet, vad är det du vill bevisa, vilken godhet måste du tvunget få beröm för?) är så lätta att förakta idag samtidigt som fascisterna kryper fram i ljuset under applåder.
12 years a slave. Tillbakablickar. Vaghet? Jag funderade, ställde några frågor inuti till regissören: borde du inte förklara detta?
Och bara någon sekund senare kom förklaringen. Han är så mycket smartare och bättre än jag (att låta den som ser filmen få vänta och tänka själv någon sekund eller minut längre, att tio- tjugodubbla behållningen av filmen). En så smart gjord och klippt film, drabbande.
12 years a slave. Hur tillbakablickarna fördjupade och förvirrade lagom. Hur allt blir nära och skådespelarna blir människor. Hur de onda blir människor. Hur det i tragedin finns humor. Hur dramaturgin vågar vara okonventionell men fungerande.
12 years a slave är absolut gripande men de långa scenerna är inte de du förväntar dej. Befrielsen går snabbt. När han träffar sin familj igen efter åratal (och man kan bara ana den smärtan, någon som bara försvinner) går på några få minuter. Medan den avbrutna hängningen, trippande på tå i den sjunkande leran, klökandet, nära kvävningen, varar en evighet. Likaså gör scenen när Patsys rygg piskas till slamsor.